HonJessicaDuVet

Idag har varit en sådan där skön, härlig dag.
Jag har visserligen varit seg och trött mestadels av dagen, men ändå på ett skönt vis på något sätt.
Praktiken var soft och jag fick ha sköna samtal och en del skratt med både personal och ungdomar. En promenad, en pratstund i solen och lite yatzy ute på terassen, men inte nog med det. Det absolut skönaste idag har ändå varit att slippa känna efter så mycket. Som känslomänniska är jag van vid att hela känna, tänka, tycka. Jag analyserar allt och alla och gör det ibland in i absurdum. Men idag släppte jag alla bekymmer och tillät mig att bara få vara. Jag lät för en gångs skull livet bara vara orört för en stund och tillät mig själv att bara flyta med. Jag brydde mig inte om hur jag såg ut, hur jag betedde mig, vad jag sa, jag struntade i måsten och oro. Starka känslor som annars skulle hotat min positiva inställning, lät jag vara undanstoppade... För en dag, lät jag känslorna ha semester, inte så det blev känslokyligt, bara kravlöst och utan krångel. Förmodligen vaknar jag upp i morgon och tvingas möta verkligheten igen, men att få vila från allt det starka omtumlande känslosvallet, skuldkänslor, längtan, kärlek, oro osv.. Jag längar till sommaren och den kravlösa vardagen. Då ska jag läsa, måla, skriva och filosofera, ge uttryck åt allt det där som behöver komma ut.

Tänk vad härligt, att bara få vara.

"Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen.
Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga."
-Matt 6:34

Jag förundras ibland över det här med identitet. Att växa upp från barn till vuxen till äldre. Det är en inte helt enkel vandring.

Jag tycker mig ofta ha hört talas om att puberteten är en svår tid att gå igenom, kanske den svåraste rent utvecklingsmässigt. Men även i mina tuffa pubertets- och tonårsår så var jag på det klara med vem jag var, vart jag ville och framförallt visste jag att jag inte behövde skynda mig att bli vuxen - jag behövde inte.
24 år gammal inser jag att det här med att bli vuxen är en tuff och lätt skrämmande upplevelse. En ständig kamp faktiskt.

Jag läste på facebook häromdagen en statusuppdatering som fick mig att tänka..
"När jag var liten hade jag ingen dator, ingen platt-tv, Nintendo, X-box mm. Jag hade cykel & utomhus var min lekplats. Ville jag umgås med mina vänner så ringde jag på deras dörr, ville man se på en film så gick man på bio. Var jag inte hemma när maten var klar blev jag utan. Livet var inte svårt, det var livet.. Och jag överlevde. Kopiera detta om du värdesätter hur du vuxit upp."
..var det inte lättare förr?

Vi svenskar, men även folk i allmänhet, verkar tycka att det är så fantastiskt vilka förbättringar som skett i samhället under de senaste hundra åren. Tekniken, medicinen, politiken har alla evolverat och utvecklats. Kvinnor har rösträtt och rätt att bära byxor. Man får gifta sig med vem man vill och äntligen börjar en del fördomar släppa.
Men jag kan ändå inte låta bli att undra hur det var att leva då? När mamma och pappa valde min man, då fråga om skolgång, yrkesval och bostadsort inte var frågor att våndas och ligga sömnlös över.
Det kanske inte var lättare förr, och vi ska inte önska bort vår utveckling, men.. om poängen med resan är vägen och inte målet, vem är då jag i det hela? Är det mina val som definierar mig?

Många unga mår väldigt dåligt psykiskt i vårt land.
De har mat, kläder, tak över huvudet, skola och andra rättigheter.
Människor svälter. Fryser ihjäl. Dör i sjukdom.

I-landsproblem är ett numera vedertaget begrepp som beskriver ironin i det hela. Det är ett i-landsproblem att inte orka laga mat - när du nu, till skillnad mot i många u-länder, faktiskt har mat att tillaga. Var tacksam.
Var tacksam..? Är psykisk ohälsa som identitetskris, självmordstankar och annat också att likna vid i-landsproblem? Jag brukar säga att man inte kan jämföra plåga med plåga. Och jag tycker att det är väldigt sant.
Jag är trött på att höra bortviftningar av våra, för oss mycket verkliga problem.
Jag är trött på att fokus ligger på att hela tiden ge av våra medel till andra länder för att hjälpa till med olika problem, när det samtidigt är nästan tyst i vårt land om den stora ohälsa som råder här! Vi har också hemlösa, svältande sjuka människor. Vi är ett land i nöd där bland den största hjälp som är i behov är att någon överhuvudtaget bryr sig. Vem ser mig i ett land där ögonkontakt och spontana samtal med främlingar inte existerar? Vem vågar se?

Det var lättare förr.
Då vi inte behövde se, inte höra.
Då vi levde i våra byar, giftes bort till släktingar, då nästan ingen hade något att säga till om. Då vi inte kände till en värld full av potential och frestelse. Då intrycken och valen inte fanns.

Nej, jag vill inte leva i det förgånga. Jag lever nu.
Men att det på ett sätt har blivit lättare att leva idag, innebär inte att det är enklare.
Livet är en ständig kamp. Vi får möta det varje dag lika nakna som vi föddes, aldrig någonsin helt skyddade av de murar vi sätter upp. Att leva är att våga ge sig ut på en spännande resa med några få färdigstakade uttänkta mål längs vägen som alla är dömda att ändras vartefter pusselbitarna läggs till rätta och jag växer och utvecklas och förändras. "Det enda beständiga är förändringen".
Även om jag ibland är lite oklar på vilken roll jag just nu, så är det skönt att veta att jag faktiskt inte alltid måste gå hela vägen till fots. Jag får slå mig ned i min båt och sätta segel för vinden och lita på att den för mig framåt, jag måste bara försöka låta bli att pilla på rodret hela tiden och lita på att vinden, var den än för mig, kommer att leda mig till hamn..


Vinden i mitt liv är Gud.

Det har varit många tankar som korsat mitt huvud de senaste månaderna. Lite mer än vanligt då alltså får jag nog allt förtydliga ;) Det som är annorlunda i mitt liv är att jag från och med vecka 4 i år har varit praktikant på Gårdsjö Tonårsvård AB i Flen. Ett behandlingshem för ungdomar. Den här praktiken ingår i min utbildning, och är tänkt att ge mig mer kött på benen och ja ett hum om hur det är i "verkligheten" dvs långt borta från den trygga universitetsmiljön. Och ja det är sant, redan har jag hunnit lära mig en hel del, som jag inte skulle kunna lära mig från en bok. Rena livserfarenheter. Jag har fått se hur en sådan arbetsplats kan fungera, hur dynamiken mellan personal och ungdomar fungerar och en hel massa andra saker.
Jag har också redan hunnit göra nya insikter om mig själv, eller ja, egentligen saker jag anat men som jag på allvar börjat förstå.

De allra flesta som känner mig skulle säga att jag är en framåt, självsäker, positiv människa. Och ja, det stämmer ofta väldigt bra, men det finns undantag. Något jag har fått lära mig är att otydlighet gör mig osäker. Sätt mig i ett sammanhang där jag inte känner mig riktigt hemma, där jag inte riktigt vet vad min roll är och vad som förväntas av mig så blir jag liten och osäker. Jag känner mig som världens mes och jag blir tillbakadragen och tyst. Eller ja, tystare åtminstone ;) Det kan handla om att komma ny till en arbetsplats eller att träffa människor i kyrkan som är jättetajta med varandra men som jag inte känner bra alls. Det handlar för mig om att jag inte riktigt vet min plats, vet inte hur jag ska förhålla mig till den här nya situationen. Vem är jag i den här situationen? Hur fri att vara mig själv är jag? Vågar jag skämta som jag gör med mina vänner? Kommer de att förstå mig? Kommer de att acceptera mig?

Men något jag har insett är att även om de där människorna ser läskiga ut och säkert tycker att jag verkar vara världens lamaste tönt, så tar jag mod till mig och vågar prata med dem ändå. Hur ska de kunna veta att jag inte är en lam tönt om jag inte visar vem jag är? Men nej det är faktiskt inte så enkelt heller. Det här är något jag har fått kämpa med hela livet. Och det är inte många som vet hur osäker jag egentligen kan vara i vissa situationer. Alla har vi något att jobba med, och det här är en utav mina saker.
Detta är en väldigt bra insikt att göra, för det innebär att jag också kan lära mig att hantera det. Jag kan göra vad som krävs för att överkomma denna osäkerhet. Jag vet vad jag är rädd för och jag kan överkomma den rädslan genom att göra det ändå. Tidigare visste jag inte varför jag blev osäker och kände mig obekväm, men jag har nu insett att det bland annat har att göra med att det är en ny situation.

Men det är ju så, att genom livet kommer jag att stöta på situationer där jag känner mig osäker och vilsen och inte riktigt vet vad jag ska göra. Det är skönt då att veta att jag är allt jag behöver vara. Jag får vara mig själv, och jag kan lite på att jag duger. Gud älskar mig som jag är, och Han finns alltid vid min sida. Det har varit en tröst när det ibland har känts tungt och jag tvivlat på mig själv. Jag är nog.

Slippa erkänna

Jag vill klara mig själv,
våga mig ut på egna ben,
tro på ett liv utan Dig.

Stark och självständig,
beslutsam och rak i ryggen,
slippa erkänna rollen du spelar.

Skruvar på leendet och håller god min,
övertygad om att du ser rakt igenom mitt försvar.
Hur jag än försöker kan jag inte förneka din existens.

Jag vet att du älskar mig,
på ett sätt jag inte kan förstå,
men tvivlet finns ändå där.

Vill vara ensam stark,
men jag tror inte på ett liv utan Dig,
Du är näringen själen kräver.

24/3 -11 00:35



Detta är en allegorisk dikt, dvs den går att tolka på flera sätt och är inte heller nödvändigtvis ett porträtt av mitt inre. Vad handlar den om för Dig?

Hur det fostrar, hur det lär

Hyser sådan längtan,
den övergår all förväntan.
Håller mig bubblig och varm,
visionerna jag bär närmast min barm.

Så många vackra drömmar,
om lapptäcken utan sömmar.
Lycklig och glad till bristningsgränsen,
för här och nu men även för sen.

Dock sorg, gräns till bävan,
när tid ej finns för strävan.
Där ork tryter och bekvämlighet sätter in,
där stolthet inte längre finns över att vara din.

Denna balansgång livet ständigt innebär,
hur det fostrar, hur det lär.
I snårskog jag tycks snava,
med en falnande glöd som förr vällde som lava.

Herre mitt liv jag åter vill ge till dig,
denna gång för evigt, ja hela mig.
Med mitt liv vill jag Dig ära,
för varje dag du lovat mig bära.

Jag vill ge dig allt jag har,
varje tanke, andetag jag tar.
Än en gång jag faller för din tron,
talar och sjunger med klangfullaste ton.

Mot Dig jag sträcker mina armar,
tacksam för att du om mig förbarmar.
"Ingen kommer till Fadern utom genom mig",
Herre min fader här är jag inför Dig.

Med talanger skänkta ifrån ovan,
jag vill förmedla om den ultimata gåvan.
Jag böjer mig ned, inför Dig jag vill be.
Amen, amen, Gud, låt det ske. - Jessica Tegnemyr 2010-08-10

Det finns ett uttryck som lyder att man ska "rida ut stormen" med det menas att man ska hålla i och inte ge upp och liksom hänga med vägen ut tills vinden mojnar och faran är över. Det finns något fint, romantiskt drag över det uttrycket tycker jag. Men oftast är det väldigt sant. Att det enda man har att göra är just att "rida ut stormen."
Ett annat uttryck jag gillar är "bättre fly än illa fäkta", även det har sina poänger. Men kruxet är dock att veta när man ska göra det ena eller det andra.

Jag tror inte på att stillasittande låta livet fortgå längs en väg jag inte trivs med, jag tror på handlingskraftighet och på kraften att våga stå upp för den man är och det man tror på. Livet är för kort för att spenderas med saker man inte trivs med. Samtidigt som det faktiskt aldrig går att undgå saker i livet som man trivs mindre bra med... Men desto större anledning att förändra sitt liv på de punkter som faktiskt går att förändra! Sluta umgås med energitjuvar som bara är intresserade av sig själva, hur fint det än är att ge måste man också få ta lite. Trivs du inte med att livet hela tiden följer samma rutiner så gör något annorlunda. Låt ingen sätta sig på dig och låt ingen trampa på dig! Var stolt över den du är och det liv du lever! Det är iaf en devis jag skulle vilja leva efter än mer!
Ibland kräver livet helt enkelt att vi bara rider ut stormen och biter ihop, men ibland är det helt enkelt bättre att fly än att illa fäkta. Välja sina strider och hela tiden fråga sig: "Är det värt det?" Bara vi inte gömmer oss för att vi är fega och konflikträdda, utan helt enkelt för att vi inte längre kan ta oss framåt. När det inte längre är konstruktivt, visst gå din väg. Men göm dig aldrig och fly inte från saker som är svåra och jobbiga.
För något som livet lärt mig är iaf att jag är som jag är av en anledning, och ingenting som händer mig kan någonsin vara tillräckligt värt för mig att ändra den jag är. Utvecklas, växa och i sin tur förändras visst, men jag är den jag är, och det är tillräckligt för att trumfa allt som bara vill mig illa. Jag ska rida ut den här stormen också.
Jag har inte svaret i hand, men något jag vet är att var situation kräver sitt svar. Och det svaret ska jag kämpa för. Ett steg i taget.

Bön:
Tack Gud för att jag får lägga mitt liv i dina händer och lita på att när jag faller tar du emot.
Du reser mig upp och du håller min hand och hjälper mig återfå balansen.
Jag ryms alltid i din famn. Tack!

Life is a journey, not a destination.

Många bäckar små blir snart en stor å.

Även liten tuva stjälper stort lass.

Livet är enkelt, men inte lätt.


Det finns många beskrivningar utav livet, eller utav delar av livet.
Saker vars andemening lyder att det som händer oss i livet blir det som definierar oss.
Vem vore väl jag om jag levde ett händelselöst liv? Utan kärlek och sorg, utan glädje och motgångar. Jag är ju summan utav dessa saker.
Jag har alltid försökt se en mening med allt som sker. Inte nödvändigtvis att saker är ödesbestämda, men livet på något vis ändå alltid har sitt sätt att sträva mot de där målen jag har. Att de där snedstegen jag emellanåt tar eller när jag helt enkelt bara finner mig bli knuffad ur banan av någon dunkel anledning, att de stunderna hur mörka de än må vara ändå kan leda till något gott. Se något positivt i det hela. Händer det mig kan jag varna någon annan, för att bara ta ett exempel. Eller som den rara nunnan i "Sound of Music" talar om att när en dörr stängs öppnar Gud ett fönster. Ja, det ordnar sig helt enkelt. På ett eller annat sätt gör det ju faktiskt det. Det kanske inte sker precis så som jag hade tänkt mig det, men ändå - det ordnar sig!

Det som inte dödar det härdar, ja det kan låta aningen hårt.
Och det är inte alltid jag tror att det är riktigt sant. Du kan klara dig med nöd och näppe bara för att inse att krafterna sinat och inför nästa dust med livet känns det helt enkelt inte som att du har något kvar att ge...
Det handlar om inställning tror jag.
En inställning om att jag kommer att klara det, att livet är värt att inte ge upp.  En inställning om att allt på något vis, även om vi inte förstår hur, har en mening...

Vad är meningen som får dig att kämpa vidare? Som ger dig kraft och mod och vilja?
I mitt liv har det alltid varit Jesus. Meningen med livet har alltid kunnat förklaras genom bibeln och min tro.
En tro på att det finns en mening med mitt liv och en tro på att jag kan göra en mening med mitt liv!

Jag tror inte att Gud straffar. Jag tror det finns andra krafter till det.
Däremot är det ganska uppenbart att Gud av någon anledning jag inte kan förstå, ändå låter bli att hindra dessa krafter från att göra mig illa. Det om något brukar förvilla människor till den grad att de inte kan tro på Gud.
Men mig har det aldrig hindrat. Min tro handlar om mer än att förstå, den handlar just om att tro.

Så vad blir sensmoralen i detta blogginlägg?
Jo, att det som inte dödar - det härdar.
Vad är det som härdar?
Jo livet härdar dig, och gör det inte det då har du inte levt.

Kan jag skydda mig mot livet? Mot livets nycker?
Ska jag låta bli att älska, då risken är alltför stor att bli sårad?
Nej, jag tror på ordspråket "Bättre att nån gång hoppa i galen tunna, än att inte hoppa alls"
Det är det livet handlar om!

There is no such thing as an easy path.

As time passes the contrasts of black and white,
wich used to be so bright and sharp,
suddenly fades into a blur of different shades of grey.

I am no longer the one I was.
But simply enough I was all I am ever going to be.
Somehow, that is just how it seems to me.

As seconds becomes minutes and minutes turnes into hours.
The days grows into weeks, and the months into years,
I suddenly must stop and think.
The black and the white seem to have disappeard.
Even though I know it never truly was gone.

As the child picks the truth,
and the grown woman seeks to flee,
it all becomes grey...

There can never truly be joy if there is no room for tears.

I must not be afraid, or better yet be brave and seek to conquer myself.
For as I fight each day to fight the grey without sinking to deep into the black,
I do must believe that there is hope.

Believe that love is real and that the truth will set me free.



(Skriven 26/2 2011 kl 01.03)



Under den senaste tiden har jag ofta slagits av hur svårt och komplicerat livet kan vara..
Jag tänker mig tillbaka till den tiden då det mesta i livet var svart eller vitt.
Det ena förtog det andra, no questions asked.
Men så växte jag upp.
Grunden som lades i etik, moral och värderingar satte djupa spår, men från att sätta upp handen i vädret och säga NEJ!! Så har det sakta men säkert blivit ett alltmer kanske...
Självinsikt och självkännedom leder till god förmåga att reflektera, och det är kanske där vi inser svårigheten men kanske framförallt faran med att se livet för svart/vitt. Kanske behövs hela den grå skalan just för att inget riktigt går att kategorisera och dela upp i olika fack. Kanske är det just samspelet mellan svart och vitt som gör det omöjligt att komma ifrån den grå skalans existens. Varje skede i livet har sin nyans.
Sanningen är verkligen subjektiv. Kanske är svaret på mina frågor grå, medan sanningen för någon annan är betydligt mer dragen åt det svart/vita-hållet.
Jag vet inte. Jag bara reflekterar och inser att nej jag klarar mig inte på begränsningar. Jag tror på en mångfärgad värld där alla färger och nyanser har sin speciella plats. Det kallas harmoni, ett samklang med kosmos kanske till och med. Vad vet jag, men Tomas Di Leva skulle nog kunna uttrycka det så. Jag vet bara att livet kan vara så mycket lättare bara vi minns att det faktiskt inte innebär att det är enkelt.
Var sak har sin tid och sin plats. Och varje år har sin tjusning.
Regnbågen rymmer alla färger och tänkbara olikheter.
Och jag måste till sist landa i att subjektivt eller ej - Vår värld är genialt skapad.

Godnatt =)

Jag var på väg hem en sen kväll och fylldes av en rad poetiska tankar,
om leenden som förändrar världen, som lyser upp i mörkret och så vidare.
Tills jag höll på att trampa på en hundskit, och jag insåg att det är just så livet är.
Och vad jag menar med det kan man ju fråga sig.
Något om att det som göms i tö kommer upp i snö,
man kan aldrig förkläda livet, förr eller senare kommer verkligheten i kapp.
Och verkligheten, liksom hundbajset, kan både överraska och förarga -
men framförallt leda tillbaka till det som i slutänden (no fun intended) verkligen betyder något
- ett leende som förändrar världen.

Nej jag tänker inte nöja mig!
Nej jag tänker inte finna mig vardagsmönster och rutiner utan mening.
Jag tänker leva ett spännande liv.
Jag tänker trotsa min seghet, min omotivation och min trötthet.

Men just nu tänker jag bara vila, och finna mig i livets svagheter och reflektera över det jag har.
Och även denna gång som så många andra gånger komma fram till att allt har sin tid.
Men bara för att allt inte går att uppnås precis på en och samma gång så betyder det inte heller att jag behöver lägga mig i sängen och kapitulera. Det kommer att vara dagar då täcket känns som det mest självklara valet en mulen dag. Men det är inte sådant livet är i stort.

Livet är faktiskt ganska rosenskimrande när man tänker efter.
Det finns mycket att vara tacksam för, och det finns egentlingen "alla" möjligheter!
Alla möjligheter för att genomföra alla mina drömmar.
Jag tänker inte nöja mig. Aldrig.
Aldrig tänker jag sluta växa och utvecklas.
Men, jag tänker också säga stopp.
Nej, till allt som pressar, stressar och drar och inse att allt har sin tid.

Jag vet att det klokaste jag skulle kunna göra just nu är att sova. Men i denna sena timme har jag faktiskt ingen som helst lust att vara klok - åtminstone inte gällande sömnen.
Jag känner för att blogga och dela med mig av de tankar som präglar mitt sinne. För er skull eller för min? Det kan kvitta, just nu ska tankarna bara ut. Så kanske jag känner mig mer villig till sömnens land sedan.

Som titeln avslöjar så är jag in between. Mitt emellan.
Jag tänkte först på det faktum att jag precis skrivit en hemtenta och genast måste börja skriva på omtentan från den förra kursen. I och med att det är helg så är jag också mellan kurser, då den nya kursen börjar på måndag.
Jag är så pepp. Eller inte.
Men i skrivande stund inser jag att det inte bara är mellan olika moment i studierna som jag befinner mig i. Jag tycker mig befinna mig mitt emellan i själva livet.
När jag ibland klagar på att jag flyttat hem igen under studierna och när jag klagar på att det är mycket att göra på LiU (Linköpings Universitet) så brukar mamma påminna mig om att "det är en övergångsperiod". Hon menar väl och hon har rätt. Det är en övergående period i livet, jag kommer inte alltid att bo hemma och jag kommer inte alltid att plugga (åtminstone inte befinna mig på Socionomprogrammet i all evighet i alla fall). Men ändå så gör mig den repliken rätt nedslagen.
Jag vill inte att mitt liv ska vara en övergångsperiod. Jag vill leva här och nu. Inte vänta resterande tid av utbildningen innan jag gör det. Överraskande nog finns ett väldigt klokt råd om livet att hämta ur Projekt Runway på kanal 3, där Tim Gun frekvent säger till deltagarna "Make it work". Just där och då handlar det inte just mycket mer än om att få ett plagg att bli det bästa det kan bli. Hur det än har sytts eller hur illa det än har gått med utformningen av plagget så är hans uppmaning alltid "få det att funka". Och ja det kan ses som en flyktig, måhända nonchalant eller ytlig kommentar. Men det finns ett större djup än så om man bara stannar upp och tänker ett slag.
Få det att funka. "Make it work".
Vi tar alla beslut här i livet, och det är inte alltid vi tycker att det blev som vi tänkt oss. Men kanske är det då vi ska ta till oss de orden och helt enkelt få det att funka. Eller för att dra det ännu längre, "Make it worth it" som jag ofta sa till en vän som flyttat utomlands ett år och inte trivdes till 100% och undrade om han gjort rätt. Gör det värt det, gör det värt alla uppoffringar. Det är mycket sällan vi kan göra ett val ogjort, och tänk om vi kunde ändra livsinställning och istället för att ångra oss och åma oss för vad som inte blev riktigt som vi ville, tänk om vi istället kunde tänka, make it work.

Så jag försöker att ta till mig utav Tim Guns råd och mitt eget för den delen. I'll make it work and I'll make it worth it. Livet är inte en transportsträcka. Det är vägen som räknas - inte målet.

Peace out  //Jess

Juni, juli, augusti... Var tog ni vägen?
Mörkret har åter lagt sig över landet lagom - eller som Fredrik Lindström kom fram till i sin programserie "Världens modernaste land" - landet extrem. Don't really know what to make of that, men hur som helst..
Var tog sommaren vägen? Det var en extrem hetta som gjorde att enda uthärdliga platsen var vid närmsta fläkt, sedan blev jag förkyld i nästan två månader. Vad hände med det där intensiva sol- och badandet jag suktat efter så länge? Det bara.. försvann.

Nåja, nu sitter jag i alla fall här sent en måndagskväll och funderar över livet.
Jag bor fortfarande hemma hos mina föräldrar, något som fungerar bra men som ändå inte känns helt okej. Jag har bott borta i tre år, nu har jag bott hemma igen i ett år. Det känns som att det borde vara dags att flytta igen, men den ständiga frågan är ju - vart?
Det är en fråga som ältas flitigt och gärna helst när jag är som tröttast, typ nu då. Grubbel och trötthet är aldrig någon särskilt lysande kombo. Nej, den frågan får ligga på is tills vidare. Ungefär som hela förra året alltså.
Jag älskar Katrineholm. Min familj, mina vänner, församlingen och musikkåren.
När jag bodde borta längtade jag alltid hem. När jag bor hemma längtar jag (nästan) alltid bort. Är det en känsla som jag någonsin kommer att bli kvitt? Förmodligen inte.
Var jag än befinner mig kommer det finnas saker och människor jag har distans till, därför är det ofrånkomligt egentligen att alltid sakna, alltid önska, alltid längta.
Men inget grubbel var det ju. Eller?

Termin 3 på socionomprogrammet har börjat och första kursen är i full gång. Det är en salstenta nästa vecka och det känns som om jag har noll koll. Men det ordnar sig nog, för det gör det alltid på något vis.
Annars är det en del spännande saker på gång. Vi har nya arbetsgrupper och kommer att ha reflektionstid tillsammans med yrkesverksamma socionomer! Det känns jättekul faktiskt!
Sen det absolut mest spännande är att vi börjat prata om VFU - Verksamhets Förlagd Utbildning. Var ska jag göra mina 20 veckor någonstans? Den som lever får se =)

Nej jag vet egentligen inte om det här inlägget är till någon större glädje för någon, men på något vis hjälper det mig att reda ut mina tankar något. Nu ska jag lägga mig och vila bort mitt halsonda - inte okej!

Stor Kram och Guds Välsignelser till Er!
Jess

Idéerna har börjat bubbla upp inom mig! För det första vill jag ha en egen hemsida. Den hemsidan ska ha direktlänkar till olika sajter där jag är medlem. Tex min blogg, lastfm, myspace osv.
Någon som kan/vill hjälpa mig med det?

Sen har jag trappa upp skrivandet lite.. hm.. mycket som händer i mig just nu.

Frizon var för övrigt lätt värt det som alltid! Topp 1 på listan över roliga grejer som hänt måste bli SSU-tältet. Mitt politiska intresse sprudlar!

På återseende! Jess

Det tycks nästan aldrig slå fel. När klockan börjar bli läggdags då poppar konstnärssjälen i mig upp. Jag vill plocka fram mitt pyssel, täcka hela golvet med kreativitet. Jag skriva tills fingrarna blöder. Intalar mig att det är smartare att måla imorgon men kan inte låta bli att skriva av mig.. ännu en dikt börjar ta form. Den andra för idag.

Tiden finns egentligen där, men utrymmet? Jag vet ärligt talat inte. Kanske. Kanske att även den kan skapas.

Jag hade planer för den här dagen. Ojojoj om jag hade planer!

Plan A. Sova hela dagen. Inte byta om från pyjamas. Se på film.
Plan B. Spela med ekumeniska musikkåren på invigningsgudstjänsten av Katrineholmsveckan. Sen sova resten av dagen och se på film.
Plan C. Spela med ekumeniska musikkåren. Sedan hem och komponera musik resten av dagen.
Plan D. Spela med ekumeniska musikkåren. Starta band med Erik-Arvid. Jessicas Multiorkester. Sedan hem och sova, äta, måla lite ljus med allmogefärg, sedan iväg till KJÖL där bland annat Marie och Helena Larsson kommer vara...
Plan E. Ungefär som plan D men tvivlar på att jag kommer att sova... har inte pysslar heller.. såg en film och satte mig vid datorn istället.. hmm....


Tänkte att jag skulle pyssla lite.. men nej. Inget komponerande och inget pysslande, men när jag skulle uppdatera min status så skrev jag en dikt istället =)