HonJessicaDuVet

Idag har varit en sådan där skön, härlig dag.
Jag har visserligen varit seg och trött mestadels av dagen, men ändå på ett skönt vis på något sätt.
Praktiken var soft och jag fick ha sköna samtal och en del skratt med både personal och ungdomar. En promenad, en pratstund i solen och lite yatzy ute på terassen, men inte nog med det. Det absolut skönaste idag har ändå varit att slippa känna efter så mycket. Som känslomänniska är jag van vid att hela känna, tänka, tycka. Jag analyserar allt och alla och gör det ibland in i absurdum. Men idag släppte jag alla bekymmer och tillät mig att bara få vara. Jag lät för en gångs skull livet bara vara orört för en stund och tillät mig själv att bara flyta med. Jag brydde mig inte om hur jag såg ut, hur jag betedde mig, vad jag sa, jag struntade i måsten och oro. Starka känslor som annars skulle hotat min positiva inställning, lät jag vara undanstoppade... För en dag, lät jag känslorna ha semester, inte så det blev känslokyligt, bara kravlöst och utan krångel. Förmodligen vaknar jag upp i morgon och tvingas möta verkligheten igen, men att få vila från allt det starka omtumlande känslosvallet, skuldkänslor, längtan, kärlek, oro osv.. Jag längar till sommaren och den kravlösa vardagen. Då ska jag läsa, måla, skriva och filosofera, ge uttryck åt allt det där som behöver komma ut.

Tänk vad härligt, att bara få vara.

"Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen.
Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga."
-Matt 6:34

Jag förundras ibland över det här med identitet. Att växa upp från barn till vuxen till äldre. Det är en inte helt enkel vandring.

Jag tycker mig ofta ha hört talas om att puberteten är en svår tid att gå igenom, kanske den svåraste rent utvecklingsmässigt. Men även i mina tuffa pubertets- och tonårsår så var jag på det klara med vem jag var, vart jag ville och framförallt visste jag att jag inte behövde skynda mig att bli vuxen - jag behövde inte.
24 år gammal inser jag att det här med att bli vuxen är en tuff och lätt skrämmande upplevelse. En ständig kamp faktiskt.

Jag läste på facebook häromdagen en statusuppdatering som fick mig att tänka..
"När jag var liten hade jag ingen dator, ingen platt-tv, Nintendo, X-box mm. Jag hade cykel & utomhus var min lekplats. Ville jag umgås med mina vänner så ringde jag på deras dörr, ville man se på en film så gick man på bio. Var jag inte hemma när maten var klar blev jag utan. Livet var inte svårt, det var livet.. Och jag överlevde. Kopiera detta om du värdesätter hur du vuxit upp."
..var det inte lättare förr?

Vi svenskar, men även folk i allmänhet, verkar tycka att det är så fantastiskt vilka förbättringar som skett i samhället under de senaste hundra åren. Tekniken, medicinen, politiken har alla evolverat och utvecklats. Kvinnor har rösträtt och rätt att bära byxor. Man får gifta sig med vem man vill och äntligen börjar en del fördomar släppa.
Men jag kan ändå inte låta bli att undra hur det var att leva då? När mamma och pappa valde min man, då fråga om skolgång, yrkesval och bostadsort inte var frågor att våndas och ligga sömnlös över.
Det kanske inte var lättare förr, och vi ska inte önska bort vår utveckling, men.. om poängen med resan är vägen och inte målet, vem är då jag i det hela? Är det mina val som definierar mig?

Många unga mår väldigt dåligt psykiskt i vårt land.
De har mat, kläder, tak över huvudet, skola och andra rättigheter.
Människor svälter. Fryser ihjäl. Dör i sjukdom.

I-landsproblem är ett numera vedertaget begrepp som beskriver ironin i det hela. Det är ett i-landsproblem att inte orka laga mat - när du nu, till skillnad mot i många u-länder, faktiskt har mat att tillaga. Var tacksam.
Var tacksam..? Är psykisk ohälsa som identitetskris, självmordstankar och annat också att likna vid i-landsproblem? Jag brukar säga att man inte kan jämföra plåga med plåga. Och jag tycker att det är väldigt sant.
Jag är trött på att höra bortviftningar av våra, för oss mycket verkliga problem.
Jag är trött på att fokus ligger på att hela tiden ge av våra medel till andra länder för att hjälpa till med olika problem, när det samtidigt är nästan tyst i vårt land om den stora ohälsa som råder här! Vi har också hemlösa, svältande sjuka människor. Vi är ett land i nöd där bland den största hjälp som är i behov är att någon överhuvudtaget bryr sig. Vem ser mig i ett land där ögonkontakt och spontana samtal med främlingar inte existerar? Vem vågar se?

Det var lättare förr.
Då vi inte behövde se, inte höra.
Då vi levde i våra byar, giftes bort till släktingar, då nästan ingen hade något att säga till om. Då vi inte kände till en värld full av potential och frestelse. Då intrycken och valen inte fanns.

Nej, jag vill inte leva i det förgånga. Jag lever nu.
Men att det på ett sätt har blivit lättare att leva idag, innebär inte att det är enklare.
Livet är en ständig kamp. Vi får möta det varje dag lika nakna som vi föddes, aldrig någonsin helt skyddade av de murar vi sätter upp. Att leva är att våga ge sig ut på en spännande resa med några få färdigstakade uttänkta mål längs vägen som alla är dömda att ändras vartefter pusselbitarna läggs till rätta och jag växer och utvecklas och förändras. "Det enda beständiga är förändringen".
Även om jag ibland är lite oklar på vilken roll jag just nu, så är det skönt att veta att jag faktiskt inte alltid måste gå hela vägen till fots. Jag får slå mig ned i min båt och sätta segel för vinden och lita på att den för mig framåt, jag måste bara försöka låta bli att pilla på rodret hela tiden och lita på att vinden, var den än för mig, kommer att leda mig till hamn..


Vinden i mitt liv är Gud.