"Det enda som är beständigt är förändring"
Jag har tänkt en del på det sen jag hörde uttrycket.
"Det enda som är beständigt är förändring"
Det låter först lite fel.. hur kan förändring vara beständig?
Men faktum är att det enda vi kan vara helt säkra på, är att saker och ting förändras.
Jag vet inte hur, bara att.
Relationer är i konstant förändring. Man är bara så goda vänner som man var sist, man kan leva på det förflutna ett tag, men till sist kommer verkligheten i kapp. Vi måste umgås och ägna varandra tid för att hänga med i utvecklingen, förändringen. Sen finns det människor och relationer när det krävs minimal input. Man lär känna varandra, flyttar ifrån och sen när man väl ses så är allt som vanligt. Men det har ändå hänt saker, förändring i bådas liv. Äktenskap och förhållanden må fallera, och relationen anses död. Även detta är ett resultat av förändring. Medan någon kanske skulle anse det vara brisen på förändring som dödade relationen, så anser jag det vara en förändring i sig... att något som först var så sockersött charmigt nu är så oerhört irriterande, tyder ju ändå på en förändring i attityd hos mig... Att sluta förändras är en förändring i sig.
Gå in i samma rutiner år efter år, och även om ingen märkbar förändring sker, ska du se att allt har förändrats.
Öppna dina ögon.
Jag är den jag allid varit.
Ändå är jag totalt olik mig.
Jag är född till förändring. Så varför är vi så rädda för förändring? Rädda att saker och ting inte alltid ska förbi som de är? Att saker förändras kan innebära att det blir annorlunda, men det behöver inte betyda att det blir sämre.
Att sluta när man ligger på topp är ett välkänt uttryck. Kanske ligger det någonting i det förutom det uppenbara med att sluta med VM-guldet i hand innan man börjar bli omsprungen av alla nya idrottsmän...
Kanske kan vi se förändringen med andra ögon. Det nödvändiga måstet..
Om jag stannar kvar i mitt liv som det är nu, om jag vägrar all förändring som till exempel innebär att människor flyttar till andra städer, måste inte en förändring ändå ske?
Kommer vi inte någon gång att komma till den punkt då vi vaknar upp och inser att trots att vi vägrat förändra oss och envist följt alla gamla rutiner, att allt ändå är förändrat?
Förändring är oundviklig. Jag släpper dig inte, och jag är inte nöjd med den utveckling som sker.
Men jag accepterar att förändringen måste ske, och att den kanske förändras mer radikalt än jag hade hoppats.
Jag låter dig gå... Lycka till i Gällivare "Rune"...!
Det låter först lite fel.. hur kan förändring vara beständig?
Men faktum är att det enda vi kan vara helt säkra på, är att saker och ting förändras.
Jag vet inte hur, bara att.
Relationer är i konstant förändring. Man är bara så goda vänner som man var sist, man kan leva på det förflutna ett tag, men till sist kommer verkligheten i kapp. Vi måste umgås och ägna varandra tid för att hänga med i utvecklingen, förändringen. Sen finns det människor och relationer när det krävs minimal input. Man lär känna varandra, flyttar ifrån och sen när man väl ses så är allt som vanligt. Men det har ändå hänt saker, förändring i bådas liv. Äktenskap och förhållanden må fallera, och relationen anses död. Även detta är ett resultat av förändring. Medan någon kanske skulle anse det vara brisen på förändring som dödade relationen, så anser jag det vara en förändring i sig... att något som först var så sockersött charmigt nu är så oerhört irriterande, tyder ju ändå på en förändring i attityd hos mig... Att sluta förändras är en förändring i sig.
Gå in i samma rutiner år efter år, och även om ingen märkbar förändring sker, ska du se att allt har förändrats.
Öppna dina ögon.
Jag är den jag allid varit.
Ändå är jag totalt olik mig.
Jag är född till förändring. Så varför är vi så rädda för förändring? Rädda att saker och ting inte alltid ska förbi som de är? Att saker förändras kan innebära att det blir annorlunda, men det behöver inte betyda att det blir sämre.
Att sluta när man ligger på topp är ett välkänt uttryck. Kanske ligger det någonting i det förutom det uppenbara med att sluta med VM-guldet i hand innan man börjar bli omsprungen av alla nya idrottsmän...
Kanske kan vi se förändringen med andra ögon. Det nödvändiga måstet..
Om jag stannar kvar i mitt liv som det är nu, om jag vägrar all förändring som till exempel innebär att människor flyttar till andra städer, måste inte en förändring ändå ske?
Kommer vi inte någon gång att komma till den punkt då vi vaknar upp och inser att trots att vi vägrat förändra oss och envist följt alla gamla rutiner, att allt ändå är förändrat?
Förändring är oundviklig. Jag släpper dig inte, och jag är inte nöjd med den utveckling som sker.
Men jag accepterar att förändringen måste ske, och att den kanske förändras mer radikalt än jag hade hoppats.
Jag låter dig gå... Lycka till i Gällivare "Rune"...!
Klippa sig..
Nu är jag "långhårig" igen.. funderar på hur jag ska klippa mig den här gången.. här nedan har jag klistrat in lite inspiration från Frilla.se
