HonJessicaDuVet

Jag var på väg hem en sen kväll och fylldes av en rad poetiska tankar,
om leenden som förändrar världen, som lyser upp i mörkret och så vidare.
Tills jag höll på att trampa på en hundskit, och jag insåg att det är just så livet är.
Och vad jag menar med det kan man ju fråga sig.
Något om att det som göms i tö kommer upp i snö,
man kan aldrig förkläda livet, förr eller senare kommer verkligheten i kapp.
Och verkligheten, liksom hundbajset, kan både överraska och förarga -
men framförallt leda tillbaka till det som i slutänden (no fun intended) verkligen betyder något
- ett leende som förändrar världen.