Socionomstudent - ett faktum
"Men givetvis har du en given plats på skolan nästa år om du skulle vara intresserad"
Självklart är jag intresserad! Men jag ville ju gå nu!
Så sitter jag här i gästrummet hemma hos mamma och pappa, jag har precis läst ut boken om den självdestruktiva, schizofrena Berny och ska nu laga lunch för att sedan börja på en ny bok, denna gång ren kurslitteratur och inte en självbiografi. "Handlingsutrymme".
Jag har sagt att jag ska ge det en chans. Men det tar så emot.
Det är något som helt enkelt inte känns rätt!
Inte så att det känns direkt fel heller... men ändå... det ligger något där i bakgrunden som gnager.
Är det här rätt?
Socionom
"Vingklippt ängel"
Mina tårar som rinner ned från ögonen, varma salta men som iskallt river upp blödande sår i mitt hjärta.
Mitt hjärta gråter och det känns som om också jag blöder.
Jag har varit där.
Ändå vet jag att min berättelse och mina erfarenheter inte på långa vägar kan jämföras med dina Berny. Min sorg och min smärta, min ångest, mina skrik och min gråt är som ett flyktigt ögoblick i jämförelse med det faktiska helvete du tycks ha gått igenom i många många år.
Det river upp sår att läsa om din smärta.
Jag fylls med tacksamhet över den förmånen som min erfarenhet ändå inneburit. Medkänsla, empati, förståelse, ödmjukhet, ett starkare jag.
Jag klarar det! Vad som än händer!
Det som inte dödar - härdar.
Jag fylls med sorg över att det får och kan existera.
DET.
Det där som hindrar oss från att orka vilja leva.
När livet är mer skrämmande än döden.
Där har jag varit.
När det mest rofyllda som finns är att stirra in i väggen.
Jag fylls av tacksamhet över att jag aldrig behövde skada mig själv.
Tacksam över att jag slapp läggas in någonstans.
Tacksam att jag slapp alla dessa tabletter.
Tacksam att när hoppet väl återvände så fortsatte det att finnas kvar hos mig.
Tacksam att jag hade Gud, även om jag inte orkade ägna honom så många tankar.
Tacksam att jag lever och att jag vet att jag överlever.
Men livet borde inte handla om att överleva, det borde handla om att leva!
Jag hoppas jag orkar läsa ut boken till på onsdag.
Din berättelse är värd att läsas.
Tacksam över att jag blivit starkare.
Tacksam att jag kom ut på andra sidan.
Jag är fri.
En socionom"nolla"s tankar: Vad driver dig? Allt har sin tid!
Det är att känna.
Vi som studerar till socionomer gör det alla för att vi har ett gemensamt mål, att bidra till förändring i världen och för den enskilda individen. Det är den strävan man måste ha, det inte bara vara strävan efter bra betyg. Det blir ett ganska torrt och tråkigt liv. De menar att det är okej att misslyckas, det är inte så farligt om det inte blir helt rätt. Det viktiga är att man har försökt!
Jag kan inte låta bli att börja analysera min egen motivation till att jag är där.
Något som svidande etsade sig in i mitt sinne var när Margareta Hydén gratulerade oss "till att ha erövrat en plats på socionomprogrammet! Det är en eftertraktansvärd utbildning och ni har alla gjort ett stort förarbete. Det är nämligen inte bara att promenera in här."
Där satt jag och kände mig rätt så rutten.
Jag sökte socionom, glömde att jag sökt, och kom in.
Mindre engagemang får man nästan leta efter.
- Eller var det helt enkelt Guds ledning?
Men som nu då, när jag åker iväg till Nkpg, har köpt pendlarkort, har registrerat mig på skolan, aktiverat emailadressen, går på föreläsningarna, hänger med på nollningen... och har mitt hjärta, min drivkraft i drömmar som jag vet inte kan uppfyllas än på flera år eller kanske inte alls med den här utbildningen.. Är det verkligen rätt drivkraft?
Hur avgör man om något inte är rätt?
Hur avgör man om det ÄR rätt?
Jag känner bara att jag går efter logiken, inte efter hjärtat just nu.
Men hjärtat är beroende av att någon hoppar av teater.
Om ingen överlåter sin plats åt mig.. vad innebär det då? Blir jag då äntligen löst från mina teaterambitioner och jag kan äntligen satsa helhjärtat på socionom? Om jag kommer in på teater, kan jag då släppa mina sexologdrömmar?
Behöver jag släppa något öht?
Jag är ung, jag har tiden. Men tålamodet?
Hjälp.
Pred 3:1 | Allt har sin tid |
Pred 3:2 | en tid för födelse, en tid för död, |
Pred 3:3 | en tid att dräpa, en tid att läka, |
Pred 3:4 | en tid att gråta, en tid att le, |
Pred 3:5 | en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, |
Pred 3:6 | en tid att skaffa, en tid att mista, |
Pred 3:7 | en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, |
Pred 3:8 | en tid att älska, en tid att hata, |
Pred 3:9 | Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? |
Pred 3:10 | Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. |
Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. | |
Pred 3:12 | Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. |
Pred 3:13 | Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda - det är en gåva från Gud. |
Pred 3:14 | Jag vet att vad Gud gör består för alltid, |
Klargöra läget - från arbetslös till "nolla" - vad händer?
Så här är det:
Jag sökte teatergrund på Marieborgs fhsk i Nkpg. Det är en grundutbildning i teater som ger behörighet till att söka till teaterpedagog. Jag fick tidigt i somras besked om att jag blivit reserv.
Några veckor senare kom jag på att jag hade sökt till socionomprogrammet och beslöt mig för att kolla in mitt studer.nu konto och se där, jag hade kommit in på Socionomprogrammet i Norrköping!
Tvivlande på hur jag egentligen vill ha det med någonting överhuvudtaget i livet (nåja lite att ta i kanske, men med tanke på boende, stad, utbildning, jobb, umgänge osv) så beslöt jag mig för att ge socionom en chans.
Så i måndags den 17/8-09 blev jag en "Socionomnolla". Nollningsperioden kommer att fortgå under två veckor under vilka det kommer vara en mängd fester och spex och föreläsningar och främmande människor.
På måndag är det upprop på teaterutbildningen. Det brukar nästan alltid vara någon som inte dyker upp.
Jag hoppas och jag ber att jag få möjlighet att börja på den skolan. Men till dess, innan jag vet hur det blir, så går jag socionom och satsar så gott jag kan efter det hjärta jag har.
Jag har inte riktigt koll på vad Gud vill med mitt liv just nu, för socionom känns inte alltför klockrent när jag analyserar saken närmre. Men jag hoppas på nåt sätt att det är det jag ska göra nu, samtidigt som mitt hjärta skriker efter mer av Gud och mer teater och fria uttryckssätt och kreativitet i mitt liv! -Kanske kan ha det ändå, trots socionom? Förmodligen, men du förstår vad jag menar!
Men jag säger som jag sagt så många gånger förut, jag lägger det i Guds händer. Eller snarare, det ÄR i Guds händer för jag har lagt det där! Kommer jag in på teater så tolkar jag det som Guds ja till att det är det jag ska göra, kommer jag inte in, så är det väl inte meningen.. då är det väl kanske socionom som gäller?
Upp å ner, ner å upp.. Frizon - Uppbrott.. here I come!
Mitt gamla rum hemma hos mina föräldrar är översållat med grejer.
Deras möbler som de inrett med efter att jag flyttat hemifrån, och mina väskor med kläder, badrumsgrejer, böcker osv
Allt är i en enda röra och jag känner mig emellanåt rätt frustrerad. Det känns som att det aldrig ska bli någon ordning.
För att om det ska bli ordning så krävs det att jag städar.
Att jag kastar gammalt skräp, att jag viker kläderna som ligger på fåtöljen och lägger ned det i byrån.
Att jag packar upp resten av väskorna. Att jag helt enkelt börjar röja.
Så är det väl egentligen med mycket av resten av livet också.
Emellanåt kan det kännas ganska rörigt, osorterat, osäkert.
Kanske att man helt enkelt skulle ta en höststädning och göra sig av med lite gammalt bråte?
Vem är den här personen Jessica? Och framförallt, vem vill hon vara?
Det är kanske dags att sätta kurs i livet, att helt enkelt bestämma sig för vilken riktning man ska ta?
Jag tror att kursen kommer att kunna ändras många gånger under livets gång, men oavsett vilken väg livet kommer att ta om 5 år så är det idag som verkligen är det viktiga.
Hur lever jag mitt liv idag?
"Upp å ner, ner å upp, grisen gal i granens topp
Å vår mus, i vårt hus, svär å tuggar snus
Lammet skäller, värper karameller
Hunden jamar, lilla grisen gol"
Kan man älska alla människor?
Ja, jag tror att man kan älska alla människor!
Däremot tror jag inte att man kan tycka om alla.
Hur tänker jag nu?
Är inte kärlek en mycket djupare känsla än att bara tycka om?
Jag tänker så här:
Det finns olika sorters kärlek.
Kärleken till föräldrar, till sina barn, till syskon, mor-och farföräldrar, goda vänner, bekanta, lärarare, klasskompisar, arbetskamrater osv.
Och så kärleken till mannen på banken.
Kvinnan i kassan på Willys som man hälsar på och kanske utbyter några ord med.
Kärleken till mannen på gatan.
Det mest grundläggande i livet borde väl ändå vara kärleken.
Jag vill ingen något illa.
Skulle jag se någon bli misshandlad skulle jag försöka göra något åt saken, ringa polis eller vad som helst.
Nej jag vet, det är inte alla som skulle göra något.
Men, en normalt funtad person skulle inte glädjas åt det som sker.
Han eller hon skulle våndas, tycka synd om den misshandlade. Right?
Däremot.
Du kan älska ditt syskon utan att tycka om det.
Du kan älska dina föräldrar och andra släktingar utan att vilja umgås med dem.
Men du är skapad på ett sätt som gör att du förmodligen inte kommer att gå ihop med vem som helst.
Alla är inte bästa vänner med alla. Det är inte så det funkar.
Visst, vi kan vara hur trevliga som helst och vi kan hälsa och utbyta några ord då och då.
Men, kan vi verkligen tycka om alla?
Jesus skulle det, verkligen. Piece of cake.
Å andra sidan är Han fullkomlig och kombinerad 100% Gud och 100% människa i ett.
Far och son och broder och bästa vän till Alla.. känns som att han liksom måste göra det på nåt vis =P
Känns som att jag inte riiiiktigt har samma förutsättningar.. ;)
Varje främling är en potentiell vän
Hon var så söt på nåt vis.
En kvinna i.. tja vad var hon? I 35årsåldern kanske? satt vid bordet precis intill scenen på cafét. Det syntes på långt håll att hon inte var som.. "alla andra". Hon satt så nära scenen att hon kunde höra när jag pratade med Oskar, gitarristen, mellan låtarna och hon uppfattade ibland skämten och ibland saker som inte var skämt, alltjämt så skrattade hon ett muntert ljust flickaktigt skratt. Precis innan spelningen början ropade hon helt plötsligt till mig:
"Min pappa blev tagen av polisen!"
"Ojdå" svarade jag och visste inte riktigt vad jag skulle säga
"Nä jag skojade bara" sa hon sedan snabbt
Så började spelningen och hon skrattade och log och applåderade och när jag efter att ha spelat "Carrying me" uppmanade publiken till att ge en applåd för Fredriks elgitarrsolo så ropade hon glatt:
"Jag tycker att Fredrik spelar bra!"
"Ja visst gör han!" svarade jag glatt. För det gör han, verkligen.
Så spelade vi de sex låtar vi hade repat och så gick vi ut och tog luft. Så stod jag där med mina vänner och bekanta, gamla som nya och pratade och skrattade och hade trevligt. Jag såg att kvinnan med skrattet stod en bit bort.
Jag var inte sugen på att prata mer med henne så jag försökte att inte titta åt hennes håll när hon plötsligt kom fram till mig.
"Du är den snällaste kompisen jag har här!" och så kramade hon mig.
"Jaså?" svarade jag förvånat "De andra då? Är inte de snälla?"
"Jo det är snälla allihopa" svarade kvinnan och kramade Johanna som stod bredvid mig.
Jag blir mer och mer övertygad om att det är sant:
"Varje främling är en potentiell vän."
Det gäller bara att se potentialen.
Jag är snäll
Varför vara någon annan när man kan vara sig själv?
Det tycker jag är en mycket bra fråga!
Jag har aldrig känt något behov av att spela någon annan, jag har aldrig behövt det.
Visst, olika människor lockar ju fram olika sidor hos en. Det är nog väldigt få som är exakt likadana i alla sina relationer.
Det handlar väl lite om olika sociolekter kan jag tänka mig.
Är jag med tjejerna i kyrkan så är jag och pratar jag på ett sätt, och är jag hemma så pratar jag på ett annat sätt.
Kanske mer förut än hur det är nu. Men jag är ändå medveten om att i vissa sammanhang pratar jag mindre och i andra mer. Inget konstigt med det, det är ju ändå så det funkar.
Men så har jag insett att det faktiskt existerar människor där ute som inte är sig själva. Som faktiskt tycker att det är lättare att låtsas vara någon annan. Varför? Jag tycker ju då att det är tillräckligt spännande att vara sig själv.
Är det att man..
Går med strömmen?
Vänder kappan efter vinden?
Försöker passa in?
Vill vara cool?
Är osäker?
Inte tror sig vara tillräckligt bra?
Inte vågar stå upp för sina åsiker?
Jag vill utmana dig, att släppa dina krav.
Jag vill utmana dig, att verkligen tänka efter.
Vem är du?
Vad vill du?
Vad känner du?
Hur tänker du?
Vad tycker du?
Vad tycker du om?
Vad tycker du inte om?
Mycket bra utgångspunkter.
Jag funderade och detta är mitt ärliga konstaterande:
Jag är jag och jag duger precis som jag är.
Jag vill leva mitt liv efter mina egna premisser och vilja.
Jag känner att mitt liv är minst lika viktigt som någon annans.
Jag tänker att det måste finnas mer av mig att upptäcka,
varför skulle inte jag vara lika intressant som någon annan?
Jag tycker att jag är bra!
Jag tycker om att vara den jag är skapad till att vara, oavsett om folk gillar det eller ej.
Jag tycker inte om situationer där jag tvingas tona ned mig själv
och inte kan av olika anledning leva ut den personlighet jag har.
Alltså seriöst.
Att leva är det mest spännande man kan göra.
Men det beror på dig hur intressant det blir.
Att våga vara ärlig mot sig själv, kan vara något av det svåraste som finns, men det är så värt det!
