As it fades into grey
There is no such thing as an easy path.
As time passes the contrasts of black and white,
wich used to be so bright and sharp,
suddenly fades into a blur of different shades of grey.
I am no longer the one I was.
But simply enough I was all I am ever going to be.
Somehow, that is just how it seems to me.
As seconds becomes minutes and minutes turnes into hours.
The days grows into weeks, and the months into years,
I suddenly must stop and think.
The black and the white seem to have disappeard.
Even though I know it never truly was gone.
As the child picks the truth,
and the grown woman seeks to flee,
it all becomes grey...
There can never truly be joy if there is no room for tears.
I must not be afraid, or better yet be brave and seek to conquer myself.
For as I fight each day to fight the grey without sinking to deep into the black,
I do must believe that there is hope.
Believe that love is real and that the truth will set me free.
(Skriven 26/2 2011 kl 01.03)
Under den senaste tiden har jag ofta slagits av hur svårt och komplicerat livet kan vara..
Jag tänker mig tillbaka till den tiden då det mesta i livet var svart eller vitt.
Det ena förtog det andra, no questions asked.
Men så växte jag upp.
Grunden som lades i etik, moral och värderingar satte djupa spår, men från att sätta upp handen i vädret och säga NEJ!! Så har det sakta men säkert blivit ett alltmer kanske...
Självinsikt och självkännedom leder till god förmåga att reflektera, och det är kanske där vi inser svårigheten men kanske framförallt faran med att se livet för svart/vitt. Kanske behövs hela den grå skalan just för att inget riktigt går att kategorisera och dela upp i olika fack. Kanske är det just samspelet mellan svart och vitt som gör det omöjligt att komma ifrån den grå skalans existens. Varje skede i livet har sin nyans.
Sanningen är verkligen subjektiv. Kanske är svaret på mina frågor grå, medan sanningen för någon annan är betydligt mer dragen åt det svart/vita-hållet.
Jag vet inte. Jag bara reflekterar och inser att nej jag klarar mig inte på begränsningar. Jag tror på en mångfärgad värld där alla färger och nyanser har sin speciella plats. Det kallas harmoni, ett samklang med kosmos kanske till och med. Vad vet jag, men Tomas Di Leva skulle nog kunna uttrycka det så. Jag vet bara att livet kan vara så mycket lättare bara vi minns att det faktiskt inte innebär att det är enkelt.
Var sak har sin tid och sin plats. Och varje år har sin tjusning.
Regnbågen rymmer alla färger och tänkbara olikheter.
Och jag måste till sist landa i att subjektivt eller ej - Vår värld är genialt skapad.
Godnatt =)
As time passes the contrasts of black and white,
wich used to be so bright and sharp,
suddenly fades into a blur of different shades of grey.
I am no longer the one I was.
But simply enough I was all I am ever going to be.
Somehow, that is just how it seems to me.
As seconds becomes minutes and minutes turnes into hours.
The days grows into weeks, and the months into years,
I suddenly must stop and think.
The black and the white seem to have disappeard.
Even though I know it never truly was gone.
As the child picks the truth,
and the grown woman seeks to flee,
it all becomes grey...
There can never truly be joy if there is no room for tears.
I must not be afraid, or better yet be brave and seek to conquer myself.
For as I fight each day to fight the grey without sinking to deep into the black,
I do must believe that there is hope.
Believe that love is real and that the truth will set me free.
(Skriven 26/2 2011 kl 01.03)
Under den senaste tiden har jag ofta slagits av hur svårt och komplicerat livet kan vara..
Jag tänker mig tillbaka till den tiden då det mesta i livet var svart eller vitt.
Det ena förtog det andra, no questions asked.
Men så växte jag upp.
Grunden som lades i etik, moral och värderingar satte djupa spår, men från att sätta upp handen i vädret och säga NEJ!! Så har det sakta men säkert blivit ett alltmer kanske...
Självinsikt och självkännedom leder till god förmåga att reflektera, och det är kanske där vi inser svårigheten men kanske framförallt faran med att se livet för svart/vitt. Kanske behövs hela den grå skalan just för att inget riktigt går att kategorisera och dela upp i olika fack. Kanske är det just samspelet mellan svart och vitt som gör det omöjligt att komma ifrån den grå skalans existens. Varje skede i livet har sin nyans.
Sanningen är verkligen subjektiv. Kanske är svaret på mina frågor grå, medan sanningen för någon annan är betydligt mer dragen åt det svart/vita-hållet.
Jag vet inte. Jag bara reflekterar och inser att nej jag klarar mig inte på begränsningar. Jag tror på en mångfärgad värld där alla färger och nyanser har sin speciella plats. Det kallas harmoni, ett samklang med kosmos kanske till och med. Vad vet jag, men Tomas Di Leva skulle nog kunna uttrycka det så. Jag vet bara att livet kan vara så mycket lättare bara vi minns att det faktiskt inte innebär att det är enkelt.
Var sak har sin tid och sin plats. Och varje år har sin tjusning.
Regnbågen rymmer alla färger och tänkbara olikheter.
Och jag måste till sist landa i att subjektivt eller ej - Vår värld är genialt skapad.
Godnatt =)
Ett leende kan förändra världen!
Jag var på väg hem en sen kväll och fylldes av en rad poetiska tankar,
om leenden som förändrar världen, som lyser upp i mörkret och så vidare.
Tills jag höll på att trampa på en hundskit, och jag insåg att det är just så livet är.
Och vad jag menar med det kan man ju fråga sig.
Något om att det som göms i tö kommer upp i snö,
man kan aldrig förkläda livet, förr eller senare kommer verkligheten i kapp.
Och verkligheten, liksom hundbajset, kan både överraska och förarga -
men framförallt leda tillbaka till det som i slutänden (no fun intended) verkligen betyder något
- ett leende som förändrar världen.
om leenden som förändrar världen, som lyser upp i mörkret och så vidare.
Tills jag höll på att trampa på en hundskit, och jag insåg att det är just så livet är.
Och vad jag menar med det kan man ju fråga sig.
Något om att det som göms i tö kommer upp i snö,
man kan aldrig förkläda livet, förr eller senare kommer verkligheten i kapp.
Och verkligheten, liksom hundbajset, kan både överraska och förarga -
men framförallt leda tillbaka till det som i slutänden (no fun intended) verkligen betyder något
- ett leende som förändrar världen.
