Något ni kanske inte vet om mig...
Det har varit många tankar som korsat mitt huvud de senaste månaderna. Lite mer än vanligt då alltså får jag nog allt förtydliga ;) Det som är annorlunda i mitt liv är att jag från och med vecka 4 i år har varit praktikant på Gårdsjö Tonårsvård AB i Flen. Ett behandlingshem för ungdomar. Den här praktiken ingår i min utbildning, och är tänkt att ge mig mer kött på benen och ja ett hum om hur det är i "verkligheten" dvs långt borta från den trygga universitetsmiljön. Och ja det är sant, redan har jag hunnit lära mig en hel del, som jag inte skulle kunna lära mig från en bok. Rena livserfarenheter. Jag har fått se hur en sådan arbetsplats kan fungera, hur dynamiken mellan personal och ungdomar fungerar och en hel massa andra saker.
Jag har också redan hunnit göra nya insikter om mig själv, eller ja, egentligen saker jag anat men som jag på allvar börjat förstå.
De allra flesta som känner mig skulle säga att jag är en framåt, självsäker, positiv människa. Och ja, det stämmer ofta väldigt bra, men det finns undantag. Något jag har fått lära mig är att otydlighet gör mig osäker. Sätt mig i ett sammanhang där jag inte känner mig riktigt hemma, där jag inte riktigt vet vad min roll är och vad som förväntas av mig så blir jag liten och osäker. Jag känner mig som världens mes och jag blir tillbakadragen och tyst. Eller ja, tystare åtminstone ;) Det kan handla om att komma ny till en arbetsplats eller att träffa människor i kyrkan som är jättetajta med varandra men som jag inte känner bra alls. Det handlar för mig om att jag inte riktigt vet min plats, vet inte hur jag ska förhålla mig till den här nya situationen. Vem är jag i den här situationen? Hur fri att vara mig själv är jag? Vågar jag skämta som jag gör med mina vänner? Kommer de att förstå mig? Kommer de att acceptera mig?
Men något jag har insett är att även om de där människorna ser läskiga ut och säkert tycker att jag verkar vara världens lamaste tönt, så tar jag mod till mig och vågar prata med dem ändå. Hur ska de kunna veta att jag inte är en lam tönt om jag inte visar vem jag är? Men nej det är faktiskt inte så enkelt heller. Det här är något jag har fått kämpa med hela livet. Och det är inte många som vet hur osäker jag egentligen kan vara i vissa situationer. Alla har vi något att jobba med, och det här är en utav mina saker.
Detta är en väldigt bra insikt att göra, för det innebär att jag också kan lära mig att hantera det. Jag kan göra vad som krävs för att överkomma denna osäkerhet. Jag vet vad jag är rädd för och jag kan överkomma den rädslan genom att göra det ändå. Tidigare visste jag inte varför jag blev osäker och kände mig obekväm, men jag har nu insett att det bland annat har att göra med att det är en ny situation.
Men det är ju så, att genom livet kommer jag att stöta på situationer där jag känner mig osäker och vilsen och inte riktigt vet vad jag ska göra. Det är skönt då att veta att jag är allt jag behöver vara. Jag får vara mig själv, och jag kan lite på att jag duger. Gud älskar mig som jag är, och Han finns alltid vid min sida. Det har varit en tröst när det ibland har känts tungt och jag tvivlat på mig själv. Jag är nog.
Jag har också redan hunnit göra nya insikter om mig själv, eller ja, egentligen saker jag anat men som jag på allvar börjat förstå.
De allra flesta som känner mig skulle säga att jag är en framåt, självsäker, positiv människa. Och ja, det stämmer ofta väldigt bra, men det finns undantag. Något jag har fått lära mig är att otydlighet gör mig osäker. Sätt mig i ett sammanhang där jag inte känner mig riktigt hemma, där jag inte riktigt vet vad min roll är och vad som förväntas av mig så blir jag liten och osäker. Jag känner mig som världens mes och jag blir tillbakadragen och tyst. Eller ja, tystare åtminstone ;) Det kan handla om att komma ny till en arbetsplats eller att träffa människor i kyrkan som är jättetajta med varandra men som jag inte känner bra alls. Det handlar för mig om att jag inte riktigt vet min plats, vet inte hur jag ska förhålla mig till den här nya situationen. Vem är jag i den här situationen? Hur fri att vara mig själv är jag? Vågar jag skämta som jag gör med mina vänner? Kommer de att förstå mig? Kommer de att acceptera mig?
Men något jag har insett är att även om de där människorna ser läskiga ut och säkert tycker att jag verkar vara världens lamaste tönt, så tar jag mod till mig och vågar prata med dem ändå. Hur ska de kunna veta att jag inte är en lam tönt om jag inte visar vem jag är? Men nej det är faktiskt inte så enkelt heller. Det här är något jag har fått kämpa med hela livet. Och det är inte många som vet hur osäker jag egentligen kan vara i vissa situationer. Alla har vi något att jobba med, och det här är en utav mina saker.
Detta är en väldigt bra insikt att göra, för det innebär att jag också kan lära mig att hantera det. Jag kan göra vad som krävs för att överkomma denna osäkerhet. Jag vet vad jag är rädd för och jag kan överkomma den rädslan genom att göra det ändå. Tidigare visste jag inte varför jag blev osäker och kände mig obekväm, men jag har nu insett att det bland annat har att göra med att det är en ny situation.
Men det är ju så, att genom livet kommer jag att stöta på situationer där jag känner mig osäker och vilsen och inte riktigt vet vad jag ska göra. Det är skönt då att veta att jag är allt jag behöver vara. Jag får vara mig själv, och jag kan lite på att jag duger. Gud älskar mig som jag är, och Han finns alltid vid min sida. Det har varit en tröst när det ibland har känts tungt och jag tvivlat på mig själv. Jag är nog.
Slippa erkänna
Slippa erkänna
Jag vill klara mig själv,
våga mig ut på egna ben,
tro på ett liv utan Dig.
Stark och självständig,
beslutsam och rak i ryggen,
slippa erkänna rollen du spelar.
Skruvar på leendet och håller god min,
övertygad om att du ser rakt igenom mitt försvar.
Hur jag än försöker kan jag inte förneka din existens.
Jag vet att du älskar mig,
på ett sätt jag inte kan förstå,
men tvivlet finns ändå där.
Vill vara ensam stark,
men jag tror inte på ett liv utan Dig,
Du är näringen själen kräver.
24/3 -11 00:35
Detta är en allegorisk dikt, dvs den går att tolka på flera sätt och är inte heller nödvändigtvis ett porträtt av mitt inre. Vad handlar den om för Dig?
Jag vill klara mig själv,
våga mig ut på egna ben,
tro på ett liv utan Dig.
Stark och självständig,
beslutsam och rak i ryggen,
slippa erkänna rollen du spelar.
Skruvar på leendet och håller god min,
övertygad om att du ser rakt igenom mitt försvar.
Hur jag än försöker kan jag inte förneka din existens.
Jag vet att du älskar mig,
på ett sätt jag inte kan förstå,
men tvivlet finns ändå där.
Vill vara ensam stark,
men jag tror inte på ett liv utan Dig,
Du är näringen själen kräver.
24/3 -11 00:35
Detta är en allegorisk dikt, dvs den går att tolka på flera sätt och är inte heller nödvändigtvis ett porträtt av mitt inre. Vad handlar den om för Dig?
Hur det fostrar, hur det lär
Hur det fostrar, hur det lär
Hyser sådan längtan,
den övergår all förväntan.
Håller mig bubblig och varm,
visionerna jag bär närmast min barm.
Så många vackra drömmar,
om lapptäcken utan sömmar.
Lycklig och glad till bristningsgränsen,
för här och nu men även för sen.
Dock sorg, gräns till bävan,
när tid ej finns för strävan.
Där ork tryter och bekvämlighet sätter in,
där stolthet inte längre finns över att vara din.
Denna balansgång livet ständigt innebär,
hur det fostrar, hur det lär.
I snårskog jag tycks snava,
med en falnande glöd som förr vällde som lava.
Herre mitt liv jag åter vill ge till dig,
denna gång för evigt, ja hela mig.
Med mitt liv vill jag Dig ära,
för varje dag du lovat mig bära.
Jag vill ge dig allt jag har,
varje tanke, andetag jag tar.
Än en gång jag faller för din tron,
talar och sjunger med klangfullaste ton.
Mot Dig jag sträcker mina armar,
tacksam för att du om mig förbarmar.
"Ingen kommer till Fadern utom genom mig",
Herre min fader här är jag inför Dig.
Med talanger skänkta ifrån ovan,
jag vill förmedla om den ultimata gåvan.
Jag böjer mig ned, inför Dig jag vill be.
Amen, amen, Gud, låt det ske.
- Jessica Tegnemyr 2010-08-10
Hyser sådan längtan,
den övergår all förväntan.
Håller mig bubblig och varm,
visionerna jag bär närmast min barm.
Så många vackra drömmar,
om lapptäcken utan sömmar.
Lycklig och glad till bristningsgränsen,
för här och nu men även för sen.
Dock sorg, gräns till bävan,
när tid ej finns för strävan.
Där ork tryter och bekvämlighet sätter in,
där stolthet inte längre finns över att vara din.
Denna balansgång livet ständigt innebär,
hur det fostrar, hur det lär.
I snårskog jag tycks snava,
med en falnande glöd som förr vällde som lava.
Herre mitt liv jag åter vill ge till dig,
denna gång för evigt, ja hela mig.
Med mitt liv vill jag Dig ära,
för varje dag du lovat mig bära.
Jag vill ge dig allt jag har,
varje tanke, andetag jag tar.
Än en gång jag faller för din tron,
talar och sjunger med klangfullaste ton.
Mot Dig jag sträcker mina armar,
tacksam för att du om mig förbarmar.
"Ingen kommer till Fadern utom genom mig",
Herre min fader här är jag inför Dig.
Med talanger skänkta ifrån ovan,
jag vill förmedla om den ultimata gåvan.
Jag böjer mig ned, inför Dig jag vill be.
Amen, amen, Gud, låt det ske.
Rida ut stormen
Det finns ett uttryck som lyder att man ska "rida ut stormen" med det menas att man ska hålla i och inte ge upp och liksom hänga med vägen ut tills vinden mojnar och faran är över. Det finns något fint, romantiskt drag över det uttrycket tycker jag. Men oftast är det väldigt sant. Att det enda man har att göra är just att "rida ut stormen."
Ett annat uttryck jag gillar är "bättre fly än illa fäkta", även det har sina poänger. Men kruxet är dock att veta när man ska göra det ena eller det andra.
Jag tror inte på att stillasittande låta livet fortgå längs en väg jag inte trivs med, jag tror på handlingskraftighet och på kraften att våga stå upp för den man är och det man tror på. Livet är för kort för att spenderas med saker man inte trivs med. Samtidigt som det faktiskt aldrig går att undgå saker i livet som man trivs mindre bra med... Men desto större anledning att förändra sitt liv på de punkter som faktiskt går att förändra! Sluta umgås med energitjuvar som bara är intresserade av sig själva, hur fint det än är att ge måste man också få ta lite. Trivs du inte med att livet hela tiden följer samma rutiner så gör något annorlunda. Låt ingen sätta sig på dig och låt ingen trampa på dig! Var stolt över den du är och det liv du lever! Det är iaf en devis jag skulle vilja leva efter än mer!
Ibland kräver livet helt enkelt att vi bara rider ut stormen och biter ihop, men ibland är det helt enkelt bättre att fly än att illa fäkta. Välja sina strider och hela tiden fråga sig: "Är det värt det?" Bara vi inte gömmer oss för att vi är fega och konflikträdda, utan helt enkelt för att vi inte längre kan ta oss framåt. När det inte längre är konstruktivt, visst gå din väg. Men göm dig aldrig och fly inte från saker som är svåra och jobbiga.
För något som livet lärt mig är iaf att jag är som jag är av en anledning, och ingenting som händer mig kan någonsin vara tillräckligt värt för mig att ändra den jag är. Utvecklas, växa och i sin tur förändras visst, men jag är den jag är, och det är tillräckligt för att trumfa allt som bara vill mig illa. Jag ska rida ut den här stormen också.
Jag har inte svaret i hand, men något jag vet är att var situation kräver sitt svar. Och det svaret ska jag kämpa för. Ett steg i taget.
Bön:
Tack Gud för att jag får lägga mitt liv i dina händer och lita på att när jag faller tar du emot.
Du reser mig upp och du håller min hand och hjälper mig återfå balansen.
Jag ryms alltid i din famn. Tack!
Ett annat uttryck jag gillar är "bättre fly än illa fäkta", även det har sina poänger. Men kruxet är dock att veta när man ska göra det ena eller det andra.
Jag tror inte på att stillasittande låta livet fortgå längs en väg jag inte trivs med, jag tror på handlingskraftighet och på kraften att våga stå upp för den man är och det man tror på. Livet är för kort för att spenderas med saker man inte trivs med. Samtidigt som det faktiskt aldrig går att undgå saker i livet som man trivs mindre bra med... Men desto större anledning att förändra sitt liv på de punkter som faktiskt går att förändra! Sluta umgås med energitjuvar som bara är intresserade av sig själva, hur fint det än är att ge måste man också få ta lite. Trivs du inte med att livet hela tiden följer samma rutiner så gör något annorlunda. Låt ingen sätta sig på dig och låt ingen trampa på dig! Var stolt över den du är och det liv du lever! Det är iaf en devis jag skulle vilja leva efter än mer!
Ibland kräver livet helt enkelt att vi bara rider ut stormen och biter ihop, men ibland är det helt enkelt bättre att fly än att illa fäkta. Välja sina strider och hela tiden fråga sig: "Är det värt det?" Bara vi inte gömmer oss för att vi är fega och konflikträdda, utan helt enkelt för att vi inte längre kan ta oss framåt. När det inte längre är konstruktivt, visst gå din väg. Men göm dig aldrig och fly inte från saker som är svåra och jobbiga.
För något som livet lärt mig är iaf att jag är som jag är av en anledning, och ingenting som händer mig kan någonsin vara tillräckligt värt för mig att ändra den jag är. Utvecklas, växa och i sin tur förändras visst, men jag är den jag är, och det är tillräckligt för att trumfa allt som bara vill mig illa. Jag ska rida ut den här stormen också.
Jag har inte svaret i hand, men något jag vet är att var situation kräver sitt svar. Och det svaret ska jag kämpa för. Ett steg i taget.
Bön:
Tack Gud för att jag får lägga mitt liv i dina händer och lita på att när jag faller tar du emot.
Du reser mig upp och du håller min hand och hjälper mig återfå balansen.
Jag ryms alltid i din famn. Tack!
Det som inte dödar - det härdar
Life is a journey, not a destination.
Många bäckar små blir snart en stor å.
Även liten tuva stjälper stort lass.
Livet är enkelt, men inte lätt.
Det finns många beskrivningar utav livet, eller utav delar av livet.
Saker vars andemening lyder att det som händer oss i livet blir det som definierar oss.
Vem vore väl jag om jag levde ett händelselöst liv? Utan kärlek och sorg, utan glädje och motgångar. Jag är ju summan utav dessa saker.
Jag har alltid försökt se en mening med allt som sker. Inte nödvändigtvis att saker är ödesbestämda, men livet på något vis ändå alltid har sitt sätt att sträva mot de där målen jag har. Att de där snedstegen jag emellanåt tar eller när jag helt enkelt bara finner mig bli knuffad ur banan av någon dunkel anledning, att de stunderna hur mörka de än må vara ändå kan leda till något gott. Se något positivt i det hela. Händer det mig kan jag varna någon annan, för att bara ta ett exempel. Eller som den rara nunnan i "Sound of Music" talar om att när en dörr stängs öppnar Gud ett fönster. Ja, det ordnar sig helt enkelt. På ett eller annat sätt gör det ju faktiskt det. Det kanske inte sker precis så som jag hade tänkt mig det, men ändå - det ordnar sig!
Det som inte dödar det härdar, ja det kan låta aningen hårt.
Och det är inte alltid jag tror att det är riktigt sant. Du kan klara dig med nöd och näppe bara för att inse att krafterna sinat och inför nästa dust med livet känns det helt enkelt inte som att du har något kvar att ge...
Det handlar om inställning tror jag.
En inställning om att jag kommer att klara det, att livet är värt att inte ge upp. En inställning om att allt på något vis, även om vi inte förstår hur, har en mening...
Vad är meningen som får dig att kämpa vidare? Som ger dig kraft och mod och vilja?
I mitt liv har det alltid varit Jesus. Meningen med livet har alltid kunnat förklaras genom bibeln och min tro.
En tro på att det finns en mening med mitt liv och en tro på att jag kan göra en mening med mitt liv!
Jag tror inte att Gud straffar. Jag tror det finns andra krafter till det.
Däremot är det ganska uppenbart att Gud av någon anledning jag inte kan förstå, ändå låter bli att hindra dessa krafter från att göra mig illa. Det om något brukar förvilla människor till den grad att de inte kan tro på Gud.
Men mig har det aldrig hindrat. Min tro handlar om mer än att förstå, den handlar just om att tro.
Så vad blir sensmoralen i detta blogginlägg?
Jo, att det som inte dödar - det härdar.
Vad är det som härdar?
Jo livet härdar dig, och gör det inte det då har du inte levt.
Kan jag skydda mig mot livet? Mot livets nycker?
Ska jag låta bli att älska, då risken är alltför stor att bli sårad?
Nej, jag tror på ordspråket "Bättre att nån gång hoppa i galen tunna, än att inte hoppa alls"
Det är det livet handlar om!
