This too shall pass...
I början förstod jag inte riktigt innebörden av den meningen, men kanske att jag nu börjar förstå.
Hela livet är i rörelse, mitt liv, ditt liv, våra föräldrars liv, våra barn och barnbarns liv - allting förändras, rör sig hela tiden vidare.
Tider av depression, sorg och lidande kommer att gå över. Ingenting varar för evigt.
Livet är en process och jag är mitt i den.
Men det är även viktigt att minnas att livet är kort, och den glädje och lycka som finns, även den kan gå över. Så det gäller att leva nu. Inte sedan.
"Allt har sin tid" som predikaren 3 säger. Men kom ihåg: "Skjut inte upp till imorgon det du kan göra idag."
Upp och hoppa!!
ONE - By my side
Jag var dit av en speciell anledning: ONE.
Ungdomarna i Pingstkyrkans utåtriktade show/möte
Tanken var att jag skulle trubadera på cafét och därmed också fick vara artist på Snygg Jonas Talkshow.
Tyvärr var Jonas sjuk (blev enligt ett filmklipp kidnappad) så det blev Snygg Simons (boven som lät föra bort Jonas) Talkshow istället och jag hade så mycket annat för mig att pyssla med att det i slutändan inte blev någonting av med trubaderandet =P
Men lyckat blev det, hela kvällen!
Tänkte här dela med mig utav den sången som jag sjöng på showen, enjoy!
By my side http://www.youtube.com/watch?v=zsB9kMblngI
Skriven av Jessica Tegnemyr och Lovisa Krantz
Piano: Janne Wennmyr
Bas: Peter Krantz
Sångtext: By my side av Jessica Tegnemyr
Sometimes I wonder as I put my hands together
do you listen? Do you pay attention to the desires of my heart?
I would like to believe that you're always near, always here by my side
Then why? Don't you answer right away?
And Why? Is your love so hard to explain?
Somewhere in a distance far from what I know
you're ruling a paradise I barly know
Where streets are made of gold
and sorrows never gets a hold
Then why? Is it so far from here?
And how? Can I tell mu friends without fear
That I'm never alone?
That I'm never alone?
That you're real, and takes away every fear
So that when I pray, I don't hesitate to say
That I'm never alone
That I'm never alone
'Cause you're always here,
always near by my side
Socionomstudenten Jessica
En hel del skulle jag vilja påstå.
Faktum är att det har visat sig att socionomprogrammet är mer intressant än vad jag först trodde.
De kurser vi hittills läst:
Socialt arbete i teori, handling och praktik.
Introduktion till Juridik.
Pågående kurs: Välfärdsstat och socialpolitik ur ett brukar-/medborgarperspektiv.
från Färgargården där jag parkerar bilen
Jag trodde aldrig för mitt liv att jag skulle läsa på universitet. Att jag skulle bli akademiker. Knasigt!
Men jo, så blev det ändå. Herrens vägar ÄR outgrundliga!
Jag har under den korta tid som gått sedan jag började i Augusti, fått vara med om så grymt mycket! Mycket människor och intryck som gjorts, både jättebra och lite mindre bra.
Jag trodde aldrig jag skulle kunna vara intresserad av politik, juridik och övriga samhällsfrågor.. men.. tydligen!
Tänkte inte skriva så mycket mer just nu då sängen ropar på mig.. men här nedan får ni några fler natursköna bilden från Norrköping och vägen till/från Norrköping från Katrineholm. Enjoy!
Det gäller att "gilla läget"...
Det finns nog ingen annan fras jag avskyr mer.
Som kan få mitt blod att koka så som den frasen gör.
Jag kan nog nästan sträcka mig till att säga att jag hatar den frasen. Nästan.
Jag har alltid tyckt att den frasen är något man säger när man slutat bry sig, slutat kämpa. När man ger upp inför världens orättvisor och finner sig i att bli orättvist behandlad eller i att må dåligt.
Åtminstone har då jag iaf känt det som ett slag i ansiktet att få den kommentaren när jag har upplevt någonting jobbigt i mitt liv.
Kanske för att det finns en poäng.
En obehaglig sanning som jag helst vill slippa möta.
När jag blir upprörd över något så reagerar jag med frustration.
Jag nöjer mig inte med att "gilla läget" att bara acceptera situationen hur som helst.
Man kan inte bara sopa känslorna under mattan, dra på sig ett leende och nonchalant leva vidare igen.
Det går inte. Inte för mig.
Jag är en sådan person som oftast behöver få morra och ryta lite och vara arg! Jag behöver tillåtas vara upprörd, sur, arg och grinig. Jag behöver få tjata och jag behöver beklaga mig över allt som är SÅ DÅLIGT!
SEN kan jag lugna mig och inse att hur mycket jag än ryter eller slåss eller gråter så finns det ingenting jag kan göra åt saken. Inget annat än att faktiskt "gilla läget".
Vi har alla våra olika sätt att hantera motgångar på.
En del rycker på axlarna och går vidare, andra gråter och skriker, andra blir cyniska och bittra.
En del väljer att stänga in allting nånstans djupt längs in och andra tycks ha alla känslor utanpå.
Jag tror det är viktigt att vi alla också får ha våra olika sätt att hantera kriser på. Men jag tror man ska akta sig för att lägga sig i andras smärta.
När du ber mig "gilla läget" och jag mest av allt behöver få skrika av mig besvikelsen så kan det därmed blir riktigt fel. Hur kan du nonchalera det jag känner?
När du samlar allt tryck inom dig så är det bara en tidsfråga innan du exploderar. Nån gång måste du lätta på trycket, men låt oss säga att du struntar i att explodera och bara samlar allting inom dig och biter ihop.
En vacker dag riskerar du då att implodera, då sprängs du inte utåt, utan inåt - en skada långt svårare att reparera.
Jag tror det är nyttigt att våga tillåta sig att må dåligt och att känna.
Sen kan även det gå till en överdrift.
För ibland, så är det faktiskt så att den enklaste av vägar faktiskt är att "gilla läget".
Det gäller bara att veta skillnaden när vilket passar in.
Kronisk separationsångest
Helst skulle jag vilja dra ihop alla vänner och starta en ny stad.
Var jag än befinner mig, saknar jag alltid någon.
Skulle vilja skriva mer och nånting riktigt bra.. men är nog egentligen lite för trött för det nu.
Vill bara säga att jag saknar dig.
Predikaren 3 "Allt har sin tid"
Vem ser den rädda lilla flickan?
"Hon är tjejen som alltid ler och som ingen stör,
ingen ser den rädda lilla flickan där innanför.
Hon som kämpar för livet med näbbar och klor,
hon som nonchalant ignorerar alla som stirrar och glor.
Var finnes hennes frid, hennes tillflyktsort?
Hon söker sin bekräftelse naken på kort.
Den som ingen ser, men som ändå alltid ler.
Som alltid vill ha mer, än det som livet ger.
Vem håller henne kär och ser den lilla flickan för vem hon verkligen är?"
- Jessica Tegnemyr
To Write Love On Her Arms
Jag undrar hur bra man egentligen kan känna en person. Egentligen.
Vi väljer ju själva hur mycket vi vill visa av oss själva för andra människor, eller rättare sagt, kanske hur lite vi vill visa. Det finns så oerhört många vilsna människor där ute. Människor som du och jag, som mår riktigt riktigt dåligt.
Självmordstankar. Sorg. Dåligt självförtroende. Dålig självbild. Ensamma. Självdestruktivt beteende. Misshandel. Mobbing. Sexuella övergrepp. Svält. Missbruk. Ilska. Hat. Skam. Ångest. Identitetskris.
Listan kan göras lång.
Alla bär vi på vår personliga lista av skuldmedvetna, orosfyllda, ångestladdade, nervösa tankar om oss själva.
En lista som ser väldigt olika ut från person till person. Men jag är säker på att vi alla varit med om oro, nervositet, onöjdhet osv om oss själva.
En del av oss är väldigt duktiga på att dölja minsta lilla osäkerhet, andra går att läsa som en öppen bok.
En del av oss är väldigt duktiga på att läsa andra, medan andra aldrig märker vad som är fel.
Ett vänligt ord. En hand på axeln. Ett leende. En hälsning. En vänlig handling.
Är allesammans exempel på saker vi kan göra för att få en bättre värld.
Exempel på hur vi kan göra någon annans dag.
Exempel på hur vi kan rädda liv.
Du och din vänlighet, din uppmärksamhet - behövs!
Kolla in den här sidan, den kan förändra din dag!
givesmehope.com
Livet är ingen transportsträcka!
http://dejtadaniel.se/
"Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam, inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp.
Den vill aldrig någon ont." -1 Kor 13
Vissa dagar vill jag bara tacka Gud för att jag är singel.
Tänk så skönt det är att förfoga över sin tid nästan precis så som själv önskar och tycker. Sen finns det ju alltid de där mindre roliga sakerna man måste göra också förstås.
Men tänk vad skönt att kunna planera för livet utan att behöva ta hänsyn till någon! Jag kan sticka till Afrika ett år och behöver inte ta med någon annan i beräkningen.
Nu så är ju inte jag egentligen alls intresserad av Afrika, men jag menar bara helt enkelt att möjligheten finns och det känns ju bra.
Andra dagar känns livet lite så där ofullbordat som det känns då och då. De där stunderna då man bara ser par var man än går. Då en reklamfilm kan väcka längtan i hjärtat till liv..
Jag tror att den tid jag lever nu är jätteviktig.
Jag vill inte vänta på att livet ska börja först när jag hittar någon att dela det med!
Jag vill leva nu!
Och det gör jag också. En dag i taget, en vecka, en månad, ett år i taget.
Jag satsar på mig själv, beredd att en dag satsa på oss.
Låt aldrig livet vara en transportsträcka! Lev det liv du vill leva idag! Det andra kan du absolut se fram emot och längta efter, men låt det inte dominera ditt liv nu.
Jag tycker Dejtadanie.se - Daniel gör rätt i att ha skapat den där sidan.
Han lever sitt liv i dag men är ändå aktiv i sin önskan efter att finna tjejen med stort T.
Lycka till Daniel!
Nyckeln
Det gäller att gå ett steg längre
- se bortom det uppenbara.
Att lyssna på frågan
- inte svaret.
Att förstå vad som menas
- inte det som sägs.
"Du vinner mitt hjärta, inte med dina ord
- utan med varför du talar"
-Peter Halldorf
Socionomstudent - ett faktum
"Men givetvis har du en given plats på skolan nästa år om du skulle vara intresserad"
Självklart är jag intresserad! Men jag ville ju gå nu!
Så sitter jag här i gästrummet hemma hos mamma och pappa, jag har precis läst ut boken om den självdestruktiva, schizofrena Berny och ska nu laga lunch för att sedan börja på en ny bok, denna gång ren kurslitteratur och inte en självbiografi. "Handlingsutrymme".
Jag har sagt att jag ska ge det en chans. Men det tar så emot.
Det är något som helt enkelt inte känns rätt!
Inte så att det känns direkt fel heller... men ändå... det ligger något där i bakgrunden som gnager.
Är det här rätt?
Socionom
"Vingklippt ängel"
Mina tårar som rinner ned från ögonen, varma salta men som iskallt river upp blödande sår i mitt hjärta.
Mitt hjärta gråter och det känns som om också jag blöder.
Jag har varit där.
Ändå vet jag att min berättelse och mina erfarenheter inte på långa vägar kan jämföras med dina Berny. Min sorg och min smärta, min ångest, mina skrik och min gråt är som ett flyktigt ögoblick i jämförelse med det faktiska helvete du tycks ha gått igenom i många många år.
Det river upp sår att läsa om din smärta.
Jag fylls med tacksamhet över den förmånen som min erfarenhet ändå inneburit. Medkänsla, empati, förståelse, ödmjukhet, ett starkare jag.
Jag klarar det! Vad som än händer!
Det som inte dödar - härdar.
Jag fylls med sorg över att det får och kan existera.
DET.
Det där som hindrar oss från att orka vilja leva.
När livet är mer skrämmande än döden.
Där har jag varit.
När det mest rofyllda som finns är att stirra in i väggen.
Jag fylls av tacksamhet över att jag aldrig behövde skada mig själv.
Tacksam över att jag slapp läggas in någonstans.
Tacksam att jag slapp alla dessa tabletter.
Tacksam att när hoppet väl återvände så fortsatte det att finnas kvar hos mig.
Tacksam att jag hade Gud, även om jag inte orkade ägna honom så många tankar.
Tacksam att jag lever och att jag vet att jag överlever.
Men livet borde inte handla om att överleva, det borde handla om att leva!
Jag hoppas jag orkar läsa ut boken till på onsdag.
Din berättelse är värd att läsas.
Tacksam över att jag blivit starkare.
Tacksam att jag kom ut på andra sidan.
Jag är fri.
En socionom"nolla"s tankar: Vad driver dig? Allt har sin tid!
Det är att känna.
Vi som studerar till socionomer gör det alla för att vi har ett gemensamt mål, att bidra till förändring i världen och för den enskilda individen. Det är den strävan man måste ha, det inte bara vara strävan efter bra betyg. Det blir ett ganska torrt och tråkigt liv. De menar att det är okej att misslyckas, det är inte så farligt om det inte blir helt rätt. Det viktiga är att man har försökt!
Jag kan inte låta bli att börja analysera min egen motivation till att jag är där.
Något som svidande etsade sig in i mitt sinne var när Margareta Hydén gratulerade oss "till att ha erövrat en plats på socionomprogrammet! Det är en eftertraktansvärd utbildning och ni har alla gjort ett stort förarbete. Det är nämligen inte bara att promenera in här."
Där satt jag och kände mig rätt så rutten.
Jag sökte socionom, glömde att jag sökt, och kom in.
Mindre engagemang får man nästan leta efter.
- Eller var det helt enkelt Guds ledning?
Men som nu då, när jag åker iväg till Nkpg, har köpt pendlarkort, har registrerat mig på skolan, aktiverat emailadressen, går på föreläsningarna, hänger med på nollningen... och har mitt hjärta, min drivkraft i drömmar som jag vet inte kan uppfyllas än på flera år eller kanske inte alls med den här utbildningen.. Är det verkligen rätt drivkraft?
Hur avgör man om något inte är rätt?
Hur avgör man om det ÄR rätt?
Jag känner bara att jag går efter logiken, inte efter hjärtat just nu.
Men hjärtat är beroende av att någon hoppar av teater.
Om ingen överlåter sin plats åt mig.. vad innebär det då? Blir jag då äntligen löst från mina teaterambitioner och jag kan äntligen satsa helhjärtat på socionom? Om jag kommer in på teater, kan jag då släppa mina sexologdrömmar?
Behöver jag släppa något öht?
Jag är ung, jag har tiden. Men tålamodet?
Hjälp.
Pred 3:1 | Allt har sin tid |
Pred 3:2 | en tid för födelse, en tid för död, |
Pred 3:3 | en tid att dräpa, en tid att läka, |
Pred 3:4 | en tid att gråta, en tid att le, |
Pred 3:5 | en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, |
Pred 3:6 | en tid att skaffa, en tid att mista, |
Pred 3:7 | en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, |
Pred 3:8 | en tid att älska, en tid att hata, |
Pred 3:9 | Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? |
Pred 3:10 | Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. |
Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. | |
Pred 3:12 | Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. |
Pred 3:13 | Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda - det är en gåva från Gud. |
Pred 3:14 | Jag vet att vad Gud gör består för alltid, |
Klargöra läget - från arbetslös till "nolla" - vad händer?
Så här är det:
Jag sökte teatergrund på Marieborgs fhsk i Nkpg. Det är en grundutbildning i teater som ger behörighet till att söka till teaterpedagog. Jag fick tidigt i somras besked om att jag blivit reserv.
Några veckor senare kom jag på att jag hade sökt till socionomprogrammet och beslöt mig för att kolla in mitt studer.nu konto och se där, jag hade kommit in på Socionomprogrammet i Norrköping!
Tvivlande på hur jag egentligen vill ha det med någonting överhuvudtaget i livet (nåja lite att ta i kanske, men med tanke på boende, stad, utbildning, jobb, umgänge osv) så beslöt jag mig för att ge socionom en chans.
Så i måndags den 17/8-09 blev jag en "Socionomnolla". Nollningsperioden kommer att fortgå under två veckor under vilka det kommer vara en mängd fester och spex och föreläsningar och främmande människor.
På måndag är det upprop på teaterutbildningen. Det brukar nästan alltid vara någon som inte dyker upp.
Jag hoppas och jag ber att jag få möjlighet att börja på den skolan. Men till dess, innan jag vet hur det blir, så går jag socionom och satsar så gott jag kan efter det hjärta jag har.
Jag har inte riktigt koll på vad Gud vill med mitt liv just nu, för socionom känns inte alltför klockrent när jag analyserar saken närmre. Men jag hoppas på nåt sätt att det är det jag ska göra nu, samtidigt som mitt hjärta skriker efter mer av Gud och mer teater och fria uttryckssätt och kreativitet i mitt liv! -Kanske kan ha det ändå, trots socionom? Förmodligen, men du förstår vad jag menar!
Men jag säger som jag sagt så många gånger förut, jag lägger det i Guds händer. Eller snarare, det ÄR i Guds händer för jag har lagt det där! Kommer jag in på teater så tolkar jag det som Guds ja till att det är det jag ska göra, kommer jag inte in, så är det väl inte meningen.. då är det väl kanske socionom som gäller?
Upp å ner, ner å upp.. Frizon - Uppbrott.. here I come!
Mitt gamla rum hemma hos mina föräldrar är översållat med grejer.
Deras möbler som de inrett med efter att jag flyttat hemifrån, och mina väskor med kläder, badrumsgrejer, böcker osv
Allt är i en enda röra och jag känner mig emellanåt rätt frustrerad. Det känns som att det aldrig ska bli någon ordning.
För att om det ska bli ordning så krävs det att jag städar.
Att jag kastar gammalt skräp, att jag viker kläderna som ligger på fåtöljen och lägger ned det i byrån.
Att jag packar upp resten av väskorna. Att jag helt enkelt börjar röja.
Så är det väl egentligen med mycket av resten av livet också.
Emellanåt kan det kännas ganska rörigt, osorterat, osäkert.
Kanske att man helt enkelt skulle ta en höststädning och göra sig av med lite gammalt bråte?
Vem är den här personen Jessica? Och framförallt, vem vill hon vara?
Det är kanske dags att sätta kurs i livet, att helt enkelt bestämma sig för vilken riktning man ska ta?
Jag tror att kursen kommer att kunna ändras många gånger under livets gång, men oavsett vilken väg livet kommer att ta om 5 år så är det idag som verkligen är det viktiga.
Hur lever jag mitt liv idag?
"Upp å ner, ner å upp, grisen gal i granens topp
Å vår mus, i vårt hus, svär å tuggar snus
Lammet skäller, värper karameller
Hunden jamar, lilla grisen gol"
Kan man älska alla människor?
Ja, jag tror att man kan älska alla människor!
Däremot tror jag inte att man kan tycka om alla.
Hur tänker jag nu?
Är inte kärlek en mycket djupare känsla än att bara tycka om?
Jag tänker så här:
Det finns olika sorters kärlek.
Kärleken till föräldrar, till sina barn, till syskon, mor-och farföräldrar, goda vänner, bekanta, lärarare, klasskompisar, arbetskamrater osv.
Och så kärleken till mannen på banken.
Kvinnan i kassan på Willys som man hälsar på och kanske utbyter några ord med.
Kärleken till mannen på gatan.
Det mest grundläggande i livet borde väl ändå vara kärleken.
Jag vill ingen något illa.
Skulle jag se någon bli misshandlad skulle jag försöka göra något åt saken, ringa polis eller vad som helst.
Nej jag vet, det är inte alla som skulle göra något.
Men, en normalt funtad person skulle inte glädjas åt det som sker.
Han eller hon skulle våndas, tycka synd om den misshandlade. Right?
Däremot.
Du kan älska ditt syskon utan att tycka om det.
Du kan älska dina föräldrar och andra släktingar utan att vilja umgås med dem.
Men du är skapad på ett sätt som gör att du förmodligen inte kommer att gå ihop med vem som helst.
Alla är inte bästa vänner med alla. Det är inte så det funkar.
Visst, vi kan vara hur trevliga som helst och vi kan hälsa och utbyta några ord då och då.
Men, kan vi verkligen tycka om alla?
Jesus skulle det, verkligen. Piece of cake.
Å andra sidan är Han fullkomlig och kombinerad 100% Gud och 100% människa i ett.
Far och son och broder och bästa vän till Alla.. känns som att han liksom måste göra det på nåt vis =P
Känns som att jag inte riiiiktigt har samma förutsättningar.. ;)
Varje främling är en potentiell vän
Hon var så söt på nåt vis.
En kvinna i.. tja vad var hon? I 35årsåldern kanske? satt vid bordet precis intill scenen på cafét. Det syntes på långt håll att hon inte var som.. "alla andra". Hon satt så nära scenen att hon kunde höra när jag pratade med Oskar, gitarristen, mellan låtarna och hon uppfattade ibland skämten och ibland saker som inte var skämt, alltjämt så skrattade hon ett muntert ljust flickaktigt skratt. Precis innan spelningen början ropade hon helt plötsligt till mig:
"Min pappa blev tagen av polisen!"
"Ojdå" svarade jag och visste inte riktigt vad jag skulle säga
"Nä jag skojade bara" sa hon sedan snabbt
Så började spelningen och hon skrattade och log och applåderade och när jag efter att ha spelat "Carrying me" uppmanade publiken till att ge en applåd för Fredriks elgitarrsolo så ropade hon glatt:
"Jag tycker att Fredrik spelar bra!"
"Ja visst gör han!" svarade jag glatt. För det gör han, verkligen.
Så spelade vi de sex låtar vi hade repat och så gick vi ut och tog luft. Så stod jag där med mina vänner och bekanta, gamla som nya och pratade och skrattade och hade trevligt. Jag såg att kvinnan med skrattet stod en bit bort.
Jag var inte sugen på att prata mer med henne så jag försökte att inte titta åt hennes håll när hon plötsligt kom fram till mig.
"Du är den snällaste kompisen jag har här!" och så kramade hon mig.
"Jaså?" svarade jag förvånat "De andra då? Är inte de snälla?"
"Jo det är snälla allihopa" svarade kvinnan och kramade Johanna som stod bredvid mig.
Jag blir mer och mer övertygad om att det är sant:
"Varje främling är en potentiell vän."
Det gäller bara att se potentialen.
Jag är snäll
Varför vara någon annan när man kan vara sig själv?
Det tycker jag är en mycket bra fråga!
Jag har aldrig känt något behov av att spela någon annan, jag har aldrig behövt det.
Visst, olika människor lockar ju fram olika sidor hos en. Det är nog väldigt få som är exakt likadana i alla sina relationer.
Det handlar väl lite om olika sociolekter kan jag tänka mig.
Är jag med tjejerna i kyrkan så är jag och pratar jag på ett sätt, och är jag hemma så pratar jag på ett annat sätt.
Kanske mer förut än hur det är nu. Men jag är ändå medveten om att i vissa sammanhang pratar jag mindre och i andra mer. Inget konstigt med det, det är ju ändå så det funkar.
Men så har jag insett att det faktiskt existerar människor där ute som inte är sig själva. Som faktiskt tycker att det är lättare att låtsas vara någon annan. Varför? Jag tycker ju då att det är tillräckligt spännande att vara sig själv.
Är det att man..
Går med strömmen?
Vänder kappan efter vinden?
Försöker passa in?
Vill vara cool?
Är osäker?
Inte tror sig vara tillräckligt bra?
Inte vågar stå upp för sina åsiker?
Jag vill utmana dig, att släppa dina krav.
Jag vill utmana dig, att verkligen tänka efter.
Vem är du?
Vad vill du?
Vad känner du?
Hur tänker du?
Vad tycker du?
Vad tycker du om?
Vad tycker du inte om?
Mycket bra utgångspunkter.
Jag funderade och detta är mitt ärliga konstaterande:
Jag är jag och jag duger precis som jag är.
Jag vill leva mitt liv efter mina egna premisser och vilja.
Jag känner att mitt liv är minst lika viktigt som någon annans.
Jag tänker att det måste finnas mer av mig att upptäcka,
varför skulle inte jag vara lika intressant som någon annan?
Jag tycker att jag är bra!
Jag tycker om att vara den jag är skapad till att vara, oavsett om folk gillar det eller ej.
Jag tycker inte om situationer där jag tvingas tona ned mig själv
och inte kan av olika anledning leva ut den personlighet jag har.
Alltså seriöst.
Att leva är det mest spännande man kan göra.
Men det beror på dig hur intressant det blir.
Att våga vara ärlig mot sig själv, kan vara något av det svåraste som finns, men det är så värt det!
Se möjligheterna!
Känns väldigt osäkert allting.
Någon som jag nu, passande nog finner väldigt lämpligt och som nu pga min nuvarande situtation är väldigt på tapeten för min del, är att våga ta chanser och se möjligheterna!
Jag har alltid älskat att skriva.. Varför inte sätta sig ned och börja skriva något seriöst? Kanske någon som vill läsa det senare? Kanske till och med finns en chans att få det tryckt..?
Men det kommer saker i vägen. Tankar om att jag nog inte kommer att klara av det, att jag inte vet vad jag ska skriva osv.
Men..
Vill dela med mig av en liten berättelse. Inte jag som skrivit den, vet inte vem som gjort det..
En gång under ett profetiskt tilltal lovade Gud mannen att han skulle vinna en stor mängd pengar på Lotto.
Mannen blev väldigt glad och tacksam för detta då han trodde helt och fullt på att Gud håller det han lovat.
Så gick tiden, och mannen vann inga pengar.
Det gick dagar, det gick veckor, det gick månader, det gick år.
Mannen förstod ingenting. Gud hade ju lovat!
Nåja det kommer väl när Gud tycker det är bäst läge, tänkte mannen och fortsatte att vänta.
Så gick åren och till slut så dog mannen.
När han sedan träffade Gud uppe i himlen så frågade han Gud om detta.
"Gud du lovade ju att jag skulle vinna en stor mängd pengar på lotto! Men jag väntade och väntade, och aldrig fick jag några pengar!" utropade mannen argt, varpå Gud svarade:
"Men du köpte ju aldrig någon lott!"
Jag kan tänka att det ofta är så med livet.
Vi förväntar oss att saker ska hända, men är vi då beredde att kämpa för det?
Jag vill gärna tro att Gud har en tanke med mitt liv, att han har mitt liv i sina händer och att det är han som har kontrollen.
Men samtidigt är det ju så, att Gud har skapat oss med förmågor. Talanger och nådegåvor (nådegåvor är så kallade tjänstegåvor som man får av Gud till att göra övernaturliga saker till tjänst för andra, såsom helande, uppmuntran, profetiska tilltal osv) och rentav kroppsliga funktioner.
När barnet väl har lärt sig att gå, inte håller väl mamma och pappa barnet i händerna då längre?
Varför gå över övergångsstället med blundande ögon?
Gud har skapat dig med ögon för att du ska kunna se dig över vägen själv, men dina ögon!
Gud gör ingenting, som du inte redan klarar av att göra själv!
Som med lotten, för att du ska kunna vinna den där summan pengar så måste du köpa lotten.
Ta de tillfällena Gud ger dig! Våga chansa! Ta en risk! Det kan bli alldeles hemskt och förskräckligt, men det kan också bli den bästa, mest berikande erfarenheten i ditt liv,
Så.. jag kanske skulle våga mig på att skriva den där boken..?
Sommarpyssel - Vattenbad i form av ett rabarberblad
En sandhög
Rabarberblad eller liknande
Cement
Plasthandskar
Forma sandhögen efter hur djup du vill ha skålen, lägg rabarberbladet över högen.
Täck eventuella hål i bladet med andra blad.
Blanda till cementen till en smidig gröt.
Lägg på cementen över bladen, tryck lite så det går ned i ådringarna på bladet.
Klart! Cementen blir bäst om den får torka långsamt, så till kvällen kan man ha på lite vatten över bladet, undvik direkt solljus om möjligt.
Har man på ett för tunt lager cement som vi gjorde så är risken att blade kan gå sönder om det blivit för sprött.
Som man kan se på fjärde bilden uppifrån så har jag testat att lägga på flera blad på ett stort blad, vet inte ännu hur det blir.. återkommer!
Förresten är det inte jag som kommit på detta, min moster Elinor såg en artikel i någon tidning om det =)
Twilight!!
Twilight!!
Jag älskar den filmen!!
Jag älskar detaljerna, de ändlösa detaljerna! Jag älskar samspelet mellan skådespelarna, jag älskar att se hur hela filmen bara växer fram.
Jag älskar att se Edwards avsky för Bella i början och hur den sakta förändras till en passion, en kärlek över allt.
Jag älskar miljöerna. Framtoningen.. allt!
Ja jag vet.
Stephanie Meyer bryter mot alla vampyrregler! Jag vet! Det är rätt dåligt.. Men jag förlåter henne, den här filmen hade aldrig varit densamma om hon gjort den efter sann vampyranda.
Jag såg en intervju med henne där hon sa att hon inte tyckte att allt det där som hör vampyrer till, stämde överens med det hon ville ha fram, och hon försökte bara göra vampyrer mer logiska. Som tex varför skulle vampyrer behöva sova om dagarna i en kista osv..
Nåja.. Man får ta det onda med det goda. För hur det nu än är.. Jag tycker den här filmen är fantastisk! Men jag antar att man antingen hatar den eller älskar den..
Någon som kommenterade undrade om jag läst böckerna, nej det har jag inte gjort. Tänker göra det, men funderar på vänta med andra boken tills jag sett filmen. Jag vill inte riskera att förstöra filmerna genom att tycka att böcker är så mycket bättre.. nu när jag ändå älskar första filmen menar jag.. =)
Some of my favourite movies
Romantiska komedier:
Made in manhattan, The wedding planner, P.S. I love you, Twilight, Pride & Prejudice, My brothers girlfriend, På smällen, Sex & The City, Two weeks notice, The Jane Austen Bookclub, Cayote Ugly.
Actionkomedier:
Dödligt Vapen 1-4.
Lite mer hårda filmer:
G.I. Jane, T2, Die Hard 1,2,3.
Mer komplexa filmer:
Wag the dog, Sjätte sinnet, The exorcism of Emliy Rose, The Sphere, The green mile.
Vad är det som gör att en romantisk komedi får mig och många andra att må så bra?
