HonJessicaDuVet

"Du är den snällaste kompisen jag har här!" och så kramade hon mig.
Hon var så söt på nåt vis.

En kvinna i.. tja vad var hon? I 35årsåldern kanske? satt vid bordet precis intill scenen på cafét. Det syntes på långt håll att hon inte var som.. "alla andra". Hon satt så nära scenen att hon kunde höra när jag pratade med Oskar, gitarristen, mellan låtarna och hon uppfattade ibland skämten och ibland saker som inte var skämt, alltjämt så skrattade hon ett muntert ljust flickaktigt skratt. Precis innan spelningen början ropade hon helt plötsligt till mig:
"Min pappa blev tagen av polisen!"
"Ojdå" svarade jag och visste inte riktigt vad jag skulle säga
"Nä jag skojade bara" sa hon sedan snabbt
Så började spelningen och hon skrattade och log och applåderade och när jag efter att ha spelat "Carrying me" uppmanade publiken till att ge en applåd för Fredriks elgitarrsolo så ropade hon glatt:
"Jag tycker att Fredrik spelar bra!"
"Ja visst gör han!" svarade jag glatt. För det gör han, verkligen.

Så spelade vi de sex låtar vi hade repat och så gick vi ut och tog luft. Så stod jag där med mina vänner och bekanta, gamla som nya och pratade och skrattade och hade trevligt. Jag såg att kvinnan med skrattet stod en bit bort.
Jag var inte sugen på att prata mer med henne så jag försökte att inte titta åt hennes håll när hon plötsligt kom fram till mig.
"Du är den snällaste kompisen jag har här!" och så kramade hon mig.
"Jaså?" svarade jag förvånat "De andra då? Är inte de snälla?"
"Jo det är snälla allihopa" svarade kvinnan och kramade Johanna som stod bredvid mig.

Jag blir mer och mer övertygad om att det är sant:
"Varje främling är en potentiell vän."
Det gäller bara att se potentialen.

Jag är snäll