HonJessicaDuVet

Det är en bra fråga jag har funderat en del på.. och detta är vad jag kom fram till:

Ja, jag tror att man kan älska alla människor!
Däremot tror jag inte att man kan tycka om alla.

Hur tänker jag nu?
Är inte kärlek en mycket djupare känsla än att bara tycka om?

Jag tänker så här:
Det finns olika sorters kärlek.
Kärleken till föräldrar, till sina barn, till syskon, mor-och farföräldrar, goda vänner, bekanta, lärarare, klasskompisar, arbetskamrater osv.

Och så kärleken till mannen på banken.
Kvinnan i kassan på Willys som man hälsar på och kanske utbyter några ord med.

Kärleken till mannen på gatan.


Det mest grundläggande i livet borde väl ändå vara kärleken.
Jag vill ingen något illa.
Skulle jag se någon bli misshandlad skulle jag försöka göra något åt saken, ringa polis eller vad som helst.
Nej jag vet, det är inte alla som skulle göra något.
Men, en normalt funtad person skulle inte glädjas åt det som sker.
Han eller hon skulle våndas, tycka synd om den misshandlade. Right?

Däremot.

Du kan älska ditt syskon utan att tycka om det.
Du kan älska dina föräldrar och andra släktingar utan att vilja umgås med dem.
Men du är skapad på ett sätt som gör att du förmodligen inte kommer att gå ihop med vem som helst.
Alla är inte bästa vänner med alla. Det är inte så det funkar.
Visst, vi kan vara hur trevliga som helst och vi kan hälsa och utbyta några ord då och då.
Men, kan vi verkligen tycka om alla?

Jesus skulle det, verkligen. Piece of cake.
Å andra sidan är Han fullkomlig och kombinerad 100% Gud och 100% människa i ett.
Far och son och broder och bästa vän till Alla.. känns som att han liksom måste göra det på nåt vis =P
Känns som att jag inte riiiiktigt har samma förutsättningar.. ;)