HonJessicaDuVet

Vissa kläder känns så rätt medan andra känns så tveksamma.. Hur mycket ska man egentligen ha med sig är min fråga.. Jag är tjejen som är känd för att ha mycket med mig när jag ska ut och resa. Så får man bara ta med sig ett handbage, en väska på 20X40X55 cm som max får väga 10 kg. Min väska väger i nuläget strax över 7 kg. Men så tog jag mig en liten funderare. Behöver jag verkligen alla dessa kläder med mig? Jag går ju nästan alltid runt i samma kläder hemma, varför ett så starkt behov att byta om fyra ggr bara för att jag råkar vara i London 2 nätter?

Såhär ser min packning ut i nuläget, fetmarkerat är saker jag "måste" ha med mig:

Mascara
Eyeliner
Ögonskugga
Rouge
Deo
Parfym
Hårschampoo
Duschgel
Hårborste
Tandkräm
Tandborste
Plackers

Korsordstidning
Bok
Godis
Tuggummi
Pappersnäsdukar
Kortlek
Plånbok med 40 pund, mecenatkort
Pass
Försäkringskort
Kamera
Mobiltelefon
Astmamedicin
Allerigtabletter
Ibumetin
Pepsid Duo

Pyjamas
Mellanstor handduk
Strumpor
Trosor
Väst
Svart tunn kofta
Vit topp
Blå topp
Svart linne
Grönt linne
Lila linne
Blå kjol
Grå nylonstrumpor
Lila nylonstrumpor
Svarta "spets"nylonstrumpor att ha över de lila


Och de kläder jag ska ha på mig på resan
Leggings
Strumpor
Jeanskjol
Linne
Tunn kofta
Tröja
Sjal
Höst/vår-jacka
Vantar
Halsduk


Hm.. tåls att tänka på.. för imorn far vi! =D

Igår på vår cellgrupp som var kombinerad födelsdagsfika för Oskar, så fick vi i uppdrag att ta med oss en låt som vi tycker är riktigt bra och motivera varför och om den betyder något speciellt för oss.
Jag tog med mig Lars Winnerbäcks "Jag får liksom ingen ordning på mitt liv". En låt som alltid gör mig totalt lycklig bara jag får höra introt! En av anledningarna, förutom att det är ett skönt tempo, snygga harmonier och sköna instrument osv så har nog aldrig förut en låt träffat mig så bra som den gjorde den första gången jag hörde den. För det var precis så jag kändes just då "Jag får liksom ingen ordning på mitt liv". Jag kände mig ganska förvirrad över hela socionomstudent-bo-hemma-hos-mamma-och-pappa-igen-skaffa-sig-ett-liv-och-återuupta-kontakten-med-gamla-vänner-i-Katrineholm-samt-sätta-sig-in-i-hela-universitets-tänket-situationen.... Jag som var så inne på att bli teaterpedagog upplevde en tvärvändning i mitt liv som jag helt enkelt inte förstod.


"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va' så förfärligt, det kan va' så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra"


Så skönt med en låt som beskriver de där känslorna man kan gå och fundera över ibland. Men ju mer jag tänker på det och ju mer jag jämför min dåvarande situation med hur den är nu. Så inser jag att på sätt och vis är det ju egentligen inte mer ordning på mitt liv nu jämfört med då. Bara det att vissa saker fått landa och jag mer och mer kommit till insikt om att nej, kan man verkligen ha ordning på sitt liv helt och fullt? Livet komemr alltid bestå utav slumper och sammanträffanden, medgångar och motgångar. Jag kan skapa mig en vardag med rutiner hur mycket jag vill, men till syvende och sist så får jag acceptera att jag bara har kontroll över mitt liv till en viss del - resten är ovisst- Just det - livet.

Jag får liksom ingen ordning 
av Lars Winnerbäck

Jag kan ha räknat sekunderna som gick
Mellan ljuset, och åskans dån
Jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick
Om du var på väg hit, eller härifrån
Det tysta ekot är av ett slag för sig
Det kommer ensamt, om det är nåt att ha
Vad du än gör ta inga råd från mig
Jag vet, de fungerar inge bra




Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra

Jag hörde din röst på en ödslig kyrkogård
Jag måste ha träffat, din frekvens
Diskanten var svagare, diktionen mindre hård
Det var som att tonen, var en väns
Det är lätt att se hur sjuk man en gång var
När såren läker, och regnet känns
Gör din tolkning, häll mig full med svar
Rita figurer, och dra en gräns

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra

Jag kan ha glömt din vaksamhet, jag söker inte mer än sympati
[Eller jo det gör jag visst]
Inga kan ta fel på varann som vi

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra

Ibland tror jag faktiskt att man bara känner efter för mycket. Den här sången fick mig i dag på lite bättre humör..! Enjoy!

Two days notice
Ikväll valde jag att avsluta en händelserik helg med vänner och skratt, kramar och djupa samtal, med att se på "Two weeks notice" med mamma och pappa. En helt okej romantisk komedi med Sandra Bullock och Hugh Grant. Men det som fick mig att tänka till lite extra var Lucys' (Sandra Bullock) miljö- och kulturengagemang i filmen. Genast fördes mina tankar till både Eriq och Ida, två för mig inspirerande miljö-,djur-,människo-och frihetskämpar! <3

"They paved paradise and put up a parkin' lot"
Framförallt var det en sång i början och i slutet av filmen som jag verkligen fastnade för. "Big Yellow Taxi" Den passar så bra in på vad jag har gått runt och klurat på den senaste tiden. Livet som socionomstudent har verkligen fått mig att ifrågasätta saker och ting ännu mer än jag tidigare gjort i mitt liv. Och vänskapen med veganer, vegetarianer, djurrättsaktivister, amnestymedlemmar och rödakorsare har ju definitivt påverkat mig. Kanske inte i jättestor grad, jag har inga planer på att sluta äta kött eller gå med i varken det ena eller det andra. Däremot har det ökat mitt intresse och uppmärksamhet för frågorna en hel del. Varför välja massproduktion när man kan välja lokalproducerat? Varför inte välja rättvisemärkt och ekolgiskt när möjligheten finns? Sen att second hand fortfarande känns lite små-creepy för mig är kanske något som ger med sig över tid (att jag skulle handla kläder där alltså, andra får gärna köpa om de vill såklart), jag är iaf öppen för möjligheten och tycker det är en jättebra möjlighet för återvinning och välgörenhet osv. Jag tänker att bara att vara medveten om saker och ting är ett jättebra första steg! Men att vara medveten och skita i att göra någonting åt det är ju inte värt något över huvud taget, det är ju egentligen värre! Att vara medveten och att medvetet strunta i, än att vara omedveten och helt enkelt inte veta bättre.

Jag tror inte att veganismen är min grej
För någon dag sedan funderade jag på det här med veganism. Jag försökte sätta in den veganska livsstilen in i mitt eget liv och jag kände mig bara bedrövad. Tänk allt pill, alla små små saker man tar för givet som finns i vår mat, som man plötsligt ska undvika. Jag blev trött bara jag tänkte på det och min respekt för mina älskade veganvänner ökade ytterliggare ett snäpp, om nu det ens är möjligt. Det kräver en hel del för att vara en helhjärtad vegan, men så finns ju passionen och övertygelsen där som hjälper en på traven.
Jag tror att det är en väldigt viktig del i det hela, var man har sitt hjärta.

Att vi i västvärlden lever på ca 80% av världens resurser är ju förkastligt!!
Jag tror att människan är skapt att leva av jordens tillgångar, både av växt- och djurriket. Samtidigt som bibeln talar om just det, så talar den också om att vi är satta att förvalta jorden, att ta väl hand om och att ta väl vara på den. Vilket vi ju inte gör idag, med överkonsumtion, skövling av regnskog osv. Därför tror jag absolut att veganer och vegetarianer osv har ett verkligt värde i vår värld, att de för en verklig kamp som gör skillnad! Samtidigt tror inte jag det innebär att alla ska leva så. Som så mycket annat tror jag att det handlar om balans. Och personligen känner jag att den mer radikala kampen för ett slut på industrialism, kapitalism och den allmänt överdrivna konsumtionen vi har i vår värld, den får stå för någon annan. Jag tänker att det passar mig bättre att försöka leva så balanserat som jag kan. Utkämpa de små striderna med det ekologiska framför det ekonomiska i alla lägen. Att göra sitt bästa. Och jag tänker att i och med det faktum att vi alla är skapade unika, så är det kanske okej att jag strider mer för andra saker på andra sätt, allt efter det som jag är skapad till med mina gåvor, intressen och karaktärsdrag. Vissa vill resa till Afrika som missionärer, andra vill åka och bygga upp infrastrukturen i Haiti. En del strävar efter att sprida värme, andra efter att skapa värme och ytterliggare någon strävar efter att värmen ska räcka till alla, att inte onödigt mycket energi förbruks. Men som en talare sa på Frizon förra året "Folk tycks tro att rättvisemärkt handel och ett intresse och engagemang för miljö- och mänskliga rättighetsfrågor bara är för vissa som är speciellt intresserade utav det. Men faktum är att varje kristen enligt bibeln ska bry sig, eftersom vi är satta som förvaltare för vår jord!" (fritt ur minnet). Bekvämlighet och ointresse är inte skäl nog att inte bry sig.
Gud har skapat dig unik, exklusiv med just dina gåvor och ditt intellekt - glöm inte använda det! Alla kan vi bidra till att göra världen till en bättre plats.


"You don't know what you got till it's gone"
Det är väldigt mycket så vi människor fungerar. Vi tenderar att inte se eller lägga märke till saker som ter sig självklara för oss. Så kom vi på att "ojdå ett hål i ozonlagret, det var ju inte bra" och så började några få stackare att sprida kunskapen om faran i det hela... Människor ser gärna åt ett annat håll när sanningen är för obekväm. Även jag. Att välja bort mjölk och bacon för ett bättre liv - en bättre värld, borde väl egentligen vara en liten uppoffring att göra? Eller att hålla sig undan onödig fett- och sockerkonsumtion och så äntligen tappa de där extrakilona man faktiskt inte behöver för att klara vintern och på köpet bidra till en lite mindre efterfrågan på överkonsumerade produkter vilket i sin tur gör att...

Tack Eriq och Ida, ni inspirerar mig till att tänka efter en gång till och hjälper mig att sträva efter ett sundare liv - en sundare värld! Den här låten är till er! <3

Det känns som att det är mycket som händer just nu. SEJ - Simon, Eriq och Jonatan flyttar på onsdag. Det är tillräckligt för att sätta mitt liv i gungning. Nåja inte så pass att det får mig ur balans, men fullt tillräckligt för att jag ska känna mig lätt illamående.

Det har verkligen betytt jättemycket för mig att de killarna har funnits i Katrineholm det här senaste året då jag bott här. När jag tänker tillbaka på det år som gått så kan jag se att de haft en ganska stor betydelse. Kramar, bus, spel, lek och många givande diskussioner och samtal. Med de tre i grupp som SEJ, men också var och en för sig. Är nu oerhört glad över att KNÖL - Krantz, Nilsson, Öhrwall & Lindberg numera också finns sedan ett par månader tillbaka, tror jag kommer att lägga över en del SEJ-abstinens på dem. Men SEJ är ju ändå alltid SEJ. Mina underbara vänner som jag kommer att sakna grymt mycket! Är mycket tacksam över att Eriq iaf är ihop med Ida, det innebär ju åtminstone någon form av trygghet och försäkran på att man kommer att ses iaf nån gång..

Avsked är som sagt väldigt svårt för mig. Det ultimata vore ju om alla bodde i närheten... Men vem har sagt att livet ska vara lätt? Det är bara att återigen konstatera att sånt är livet - att det går vidare. Keep on walking!

 

För att återigen citera India Aries låt "A beautiful day" så har jag den senaste tiden tänkt mer och mer på just den frasen: "all we have is now".

Vi har inte blivit lovande någon morgondag.
Hur kan man leva i nuet med hjärtat i framtiden?
Det är här och nu vi måste leva!

Vi läser en ganska provocerande kurs just nu "Livslopp, vuxenliv och åldrande". Ja kursen i sig är väl egentligen inte så provocerande, men litteraturen, diskussionerna och hela samhällets syn på våra äldre gör mig ibland väldigt illa till mods. Jag avskyr att läsa i Socialstyrelsens lägesrapport 2008 om åldrande, om hur vanligt det är att deprimerade äldre ges medicin som en "quick fix" istället för att ges extra tid och psykologbehandling. Det gör mig fruktansvärt upprörd att se hur samhället ser de äldre som en belastning som inte har någonting att bidra till samhället med och därmed anses som mindre värda.
Våra äldre, våra levnadsvisa äldre! De som byggt upp vad vi i vår generation tar för givet idag.
Jag blir upprörd mycket för att min mormor, morfar och farfar är en del av den där vårdslösa kategoriseringen "äldre", och de passar inte alls in i den där synen av de "äldre".
Äldre människor blir inte mindre värda med åren, de har inte mindre värde att leva för att de är gamla.
Vi borde istället värna och måna om våra äldre.

Om en 20årig man kommer att dö i en bilolycka om två veckor och om en 80årig man kommer att dö av sin åldersrelaterade sjukdom om två veckor.
Gör det någon av deras liv som de lever nu, mindre värda? Oavsett om vi inte vet eller vet att/när vi ska dö. Oavsett om vi har levt ett långt liv eller inte, så ska det inte påverka vårt människovärde.

Jag är en människa som behöver saker att se fram emot för att orka med tunga saker nu. Och jag tror inte att det är något fel med det i sig. Men det som oroar mig är när man istället för att ha sitt hjärta i nuet, att man istället planerar för det senare. Livet vi har nu, är det liv som räknas. För det är det enda liv vi är garanterade! Så vad vill vi med våra liv idag?
Carpe diem, fånga dagen. En klyscha men ack så sann!
Samtidigt ett på många sätt naivt uttryck är: "Lev varje dag som det vore din sista".
För hur bra det än låter så ingår planering och tråkiga saker dagligen i ditt liv. Men det är sant "Make every moment count" och som Farbror Melker i Saltkråkan talar om: "denna dagen - ett liv".
Väldigt sant tror jag.


Allt har sin tid Predikaren 3

Jag insåg att mitt förra blogginlägg kanske lät lite mer dramatiskt än vad det egentligen är. Men det är det också, för mig. Jag har sedan jag flyttat hem till mina föräldrar tänkt att jag en dag ska flytta härifrån. Att det bara skulle vara en tillfällig lösning, att bo hemma hos mina föräldrar likaväl som att bo i Katrineholm. Från början var tanken att jag skulle bo hemma medan jag funderade på vad jag skulle göra till hösten. Sedan var det en lösning för att jag skulle kunna testa och se om det kändes rätt att plugga till Socionom. Sedan fortsatte jag att bo hemma för att jag helt enkelt inte ville flytta till Norrköping och bo där ensam, jag var på jakt efter rums-/kollektivkompisar. Men det verkade inte som att någon var intresserad av att flytta ihop med mig, tiden och gick jag släppte flyttankarna för ett slag och började satsa på det liv jag nu levde, istället för ett eventuellt liv nån annanstans tillsammans med någon annan. Jag började sakta men säkert återhämta mig efter ett roligt men ganska tufft år i Fagersta, och jag började hitta min plats. I livet, i hemmet, i kyrkan, på universitetet.

Det började helt plötsligt helt okej för mig att bo i Katrineholm. Jag kände att jag mer och mer började komma in i församlingen igen, jag tog upp gamla vänskaper och jag gjorde mig nya bekantskaper.
Men så hände det där jag längtade hela HT -09. Det var några som ville flytta ihop med mig.
Jätteroligt! Men det sätter mig nu i ett läge där jag måste välja, välja en annan inriktning på mitt liv.
Jag tänker att jag inte lär byta universitet, i och med att alla universitet har sitt eget upplägg på socionomprogrammet. Så valet står i att stanna, eller att ge sig av. Ett beslut som jag visste skulle komma förr eller senare. Jag trodde bara inte att alternativen skulle vara så många och att beslutet skulle vara så svårt.

Det här kan vara ett av mitt livs svåraste beslut.
För jag är medveten om att fastän mitt liv i ett avseende kommer att se likadant ut som det gör nu, så kommer det i ett annat att förändras radikalt.
Men som jag brukar försöka tänka: "Att något förändras, innebär inte att det blir sämre"

Och jag hämtar tröst i India Aries sång "A beautiful day" med orden:

Life is a journey,
Not a destination,
There are no mistakes,
Just chances we’ve taken

 

 

Ibland krävs det så lite för att göra någon glad.

Ett leende.
En nick.
En high-five.
En klapp på axeln.
En kram.
En uppmuntrande kommentar.

Jag tror att vi ofta ställer väldigt höga krav på oss själva.
Hur är man en god medmänniska, en god kristen?

Vi läser i bibeln om att tron är prestationslös (Ef 2:8-9), att allt vi behöver göra för att kalla oss kristna är att tro (Rom 10:9). Men ändå finns de där andra bibelorden som påminner oss om att vi ändå borde göra saker. (Joh 15:16, Mark 16:15, Matt 28:19)

Det låter som press, prestation, krav.
Något som vi i vårt postmoderna samhälle är allergiska mot.
Krav.

Något jag tror att vi som människor är experter på, är att krångla till det för oss!