HonJessicaDuVet

Jag insåg att mitt förra blogginlägg kanske lät lite mer dramatiskt än vad det egentligen är. Men det är det också, för mig. Jag har sedan jag flyttat hem till mina föräldrar tänkt att jag en dag ska flytta härifrån. Att det bara skulle vara en tillfällig lösning, att bo hemma hos mina föräldrar likaväl som att bo i Katrineholm. Från början var tanken att jag skulle bo hemma medan jag funderade på vad jag skulle göra till hösten. Sedan var det en lösning för att jag skulle kunna testa och se om det kändes rätt att plugga till Socionom. Sedan fortsatte jag att bo hemma för att jag helt enkelt inte ville flytta till Norrköping och bo där ensam, jag var på jakt efter rums-/kollektivkompisar. Men det verkade inte som att någon var intresserad av att flytta ihop med mig, tiden och gick jag släppte flyttankarna för ett slag och började satsa på det liv jag nu levde, istället för ett eventuellt liv nån annanstans tillsammans med någon annan. Jag började sakta men säkert återhämta mig efter ett roligt men ganska tufft år i Fagersta, och jag började hitta min plats. I livet, i hemmet, i kyrkan, på universitetet.

Det började helt plötsligt helt okej för mig att bo i Katrineholm. Jag kände att jag mer och mer började komma in i församlingen igen, jag tog upp gamla vänskaper och jag gjorde mig nya bekantskaper.
Men så hände det där jag längtade hela HT -09. Det var några som ville flytta ihop med mig.
Jätteroligt! Men det sätter mig nu i ett läge där jag måste välja, välja en annan inriktning på mitt liv.
Jag tänker att jag inte lär byta universitet, i och med att alla universitet har sitt eget upplägg på socionomprogrammet. Så valet står i att stanna, eller att ge sig av. Ett beslut som jag visste skulle komma förr eller senare. Jag trodde bara inte att alternativen skulle vara så många och att beslutet skulle vara så svårt.

Det här kan vara ett av mitt livs svåraste beslut.
För jag är medveten om att fastän mitt liv i ett avseende kommer att se likadant ut som det gör nu, så kommer det i ett annat att förändras radikalt.
Men som jag brukar försöka tänka: "Att något förändras, innebär inte att det blir sämre"

Och jag hämtar tröst i India Aries sång "A beautiful day" med orden:

Life is a journey,
Not a destination,
There are no mistakes,
Just chances we’ve taken