HonJessicaDuVet

Jag trodde seriöst talat att sådana människor inte existerade på riktigt.
Jag trodde inte att människor över en viss ålder kunde fungera så.
Att kränka någon för att hävda sig själv, att känna sig så hotad att man väljer att gå på en person på grund av anledningar som att den personen är omtyckt, intresserad och drivande.
Två sms och ett mejl med undertäckta hot, nedvärderande ord och uttalande och en mycket obehaglig dock barnslig ton. Jag är inte längre välkommen till den nyuppstartade förening jag börjat engagera mig i i Norrköping.
Jag vet att jag egentligen inte borde ta åt mig, men det är så svårt.
Jag skulle så gärna bara kunna skaka av mig det, men när det hela tiden ligger i bakgrunden och gnager så är det inte så lätt. Jag är ledsen och upprörd, sårad och besviken, upprörd och arg! Jag skrattar åt det surrealistiska och komiska i situationen och jag gråter för det tragiska som måste fått honom att reagera så.

Jag har analyserat det där sista "mötet" gång på gång, jag har frågat min vän som var med och jag har frågat mig: Har han rätt? Men gång på gång måste jag ändå komma fram till att nej, jag var en sådan person som varje nyuppstartad förening vill ha, en sådan jag skulle älska att bolla med. En idéspruta med driv och ambitioner. Som vill något och som inte bara sitter av tiden i väntan på att något helt plötsligt ska hända av sig självt.
En spark i ändan var vad jag ville ge och så fick jag en själv, ut.

Allt jag gjorde var att engagera mig, ge av mig själv, anstränga mig fastän jag redan tänkt sluta, vara omtänksam och realistiskt. Just det ja.. "JAG KAN DIN SORT, OCH DEN FÖR BARA EN MASSA PROBLEM MED SIG!!!!" så var det ja. Förlåt att jag finns och inte tänker sitta tyst och passiv när ingenting händer.

Jag tackar den vän som sa: "Du är för bra för dem Jessica. Släpp det!"





Ibland känns det bara som att allting går en emot. Man förstår bara inte vad som händer och varför det måste hända. Ibland sårar livet dig, ibland sårar människor dig. Det är aldrig okej, men det är aldrig försent att skaka av sig, resa sig upp och gå vidare. Även om det är svårt och ofta känns omöjligt.

Här nedan har jag skrivit upp några citat jag hittade när jag sökte efter något jag kunde hämta uppmuntran från när jag bara undrar vad det egentligen är värt att försöka vara en god, kärleksfull människa. När andra så uppenbarligen tycks skita i det..




Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre och störst av dem är kärleken.

-1 Kor 13:4-7, 13



Med kärlek blir bördorna lätta.
Kärleken bryr sig inte om svårigheter,
den anstränger sig till det yttersta.
Den säger inte att något är omöjligt...
Den tar sig an mycket - och ser också till att mycket blir utfört,
medan den som inte älskar ger upp.
Kärleken är vaksam och slumrar inte.
Även om man nöter på den, tar den inte slut.
Även om den är oroad, tappar den inte fattningen.
Thomas A. Kempis (1379-1471)


Gränslös kärlek är ett vapen med makalös kraft. Den är "summum bonum" i livet. Den finns som ett viktigt kännetecken hos den som är modig. Egentligen är det bara kärleken som betyder något. Den kommer inte inom räckhåll för den som är feg. Den är ingen livlös teori utan en levande och livgivande kraft. Kärleken är hjärtats värdefullaste skatt.
Mahatma Gandhi (1869-1948)


Verklig livsglädje är att lägga all din kraft på en uppgift du själv tycker är betydelsefull... att få vara en tillgång i stället för någon som helt gräver ner sig i motgångar och bedrövelser, och som klagar över att världen inte vill göra just dig lycklig. Jag anser, att mitt liv är en del av en större gemenskap, och så länge jag lever är det mitt previlegium att göra allt jag kan för den.
George Bernard Shaw (1856-1950)