"Säg aldrig emot mördare och idioter"
Ännu ett sms.
Nu med ännu värre språkbruk och budskap.
Kände mig tvingad att svara med ett kortfattat sms att jag skickat iväg manuset han krävde att få tillbaka.
Efter det kan han omöjligtvis vilja ha någonting mer med mig att göra, jag som är en sådan hemsk person... Hemska personer vill man väl inte ha någonting alls med att göra, så varför alla dessa meddelanden??
Den som känner mig vet att jag inte är den som sitter inne med tankar och åsikter och jag är verkligen inte den som håller tyst när jag känner mig orättvist behandlad. Men i den situation som jag befinner mig i just nu, när det inte finns något logiskt resonemang eller rationellt över huvud taget i den här människans handlande. Så finns det inte egentligen så mycket man kan göra. Varje fiber i mig säger mig att jag ska skriva sms och brev tillbaka där jag ifrågasätter, utmanar och ger svar på tal. Med vad skulle det tjäna till. Han har redan bestämt sig för att jag är ett hot, redan bestämt sig för att jag är en hemsk människa.
Okej, jag begär inte och jag inbillar inte att alla människor tycker om mig. Tvärtom är jag övertygad om att en hel del människor ständigt blir irriterad på mig för saker jag säger och gör.
Men jag är verkligen inte värd att behandlas på det sättet!
Man skickar inte kränkande otrevliga obehagliga meddelanden på det viset!
Livrädd för att han ska fortsätta att skriva saker har jag låtit bli att svara på han meddelanden. Jag är övertygad om att det inte tjänar någonting till... men hela jag skriker efter upprättelse, ursäkt och rättvisa!
Nu är iaf manuset han krävt tillbaka, ivägskickat.
Hoppas att jag nu har hört det sista utav honom.
Även att jag vet att inget av det här egentligen beror på mig, att jag är mer värd än vad han vill få mig att tro, så känns det ändå väldigt jobbigt. Jag känner mig liten och tillplattad. Skör och ömklig.
Jag undrar om jag egentligen inte såg att något inte stod rätt till, om jag inte borde ha anat oråd.
Är jag verkligen så naiv och blåögd? Jag vill gärna tro att jag tänker alla om gott, att jag försöker ge alla en chans. Men inte ens så godhjärtad är jag, jag kan ofta döma människor och tänka att de inte verkar vara min typ av människor. Men jag brukar försvara det med att säga att jag åtminstone är snabb på att döma tillbaka en människa, alla får alltid en andra chans. Det vill jag iaf påstå att jag gör, ger alla en chans.
Men just nu känner jag mig bara så ömklig och vet inte hur jag ska våga lita på människor igen.
Jag hoppas på att det här bara är något övergående, något som jag snart ska resa mig ur starkare än jag varit innan. Men jag inser att vägen dit nog inte är så lätt..
Nu med ännu värre språkbruk och budskap.
Kände mig tvingad att svara med ett kortfattat sms att jag skickat iväg manuset han krävde att få tillbaka.
Efter det kan han omöjligtvis vilja ha någonting mer med mig att göra, jag som är en sådan hemsk person... Hemska personer vill man väl inte ha någonting alls med att göra, så varför alla dessa meddelanden??
Den som känner mig vet att jag inte är den som sitter inne med tankar och åsikter och jag är verkligen inte den som håller tyst när jag känner mig orättvist behandlad. Men i den situation som jag befinner mig i just nu, när det inte finns något logiskt resonemang eller rationellt över huvud taget i den här människans handlande. Så finns det inte egentligen så mycket man kan göra. Varje fiber i mig säger mig att jag ska skriva sms och brev tillbaka där jag ifrågasätter, utmanar och ger svar på tal. Med vad skulle det tjäna till. Han har redan bestämt sig för att jag är ett hot, redan bestämt sig för att jag är en hemsk människa.
Okej, jag begär inte och jag inbillar inte att alla människor tycker om mig. Tvärtom är jag övertygad om att en hel del människor ständigt blir irriterad på mig för saker jag säger och gör.
Men jag är verkligen inte värd att behandlas på det sättet!
Man skickar inte kränkande otrevliga obehagliga meddelanden på det viset!
Livrädd för att han ska fortsätta att skriva saker har jag låtit bli att svara på han meddelanden. Jag är övertygad om att det inte tjänar någonting till... men hela jag skriker efter upprättelse, ursäkt och rättvisa!
Nu är iaf manuset han krävt tillbaka, ivägskickat.
Hoppas att jag nu har hört det sista utav honom.
Även att jag vet att inget av det här egentligen beror på mig, att jag är mer värd än vad han vill få mig att tro, så känns det ändå väldigt jobbigt. Jag känner mig liten och tillplattad. Skör och ömklig.
Jag undrar om jag egentligen inte såg att något inte stod rätt till, om jag inte borde ha anat oråd.
Är jag verkligen så naiv och blåögd? Jag vill gärna tro att jag tänker alla om gott, att jag försöker ge alla en chans. Men inte ens så godhjärtad är jag, jag kan ofta döma människor och tänka att de inte verkar vara min typ av människor. Men jag brukar försvara det med att säga att jag åtminstone är snabb på att döma tillbaka en människa, alla får alltid en andra chans. Det vill jag iaf påstå att jag gör, ger alla en chans.
Men just nu känner jag mig bara så ömklig och vet inte hur jag ska våga lita på människor igen.
Jag hoppas på att det här bara är något övergående, något som jag snart ska resa mig ur starkare än jag varit innan. Men jag inser att vägen dit nog inte är så lätt..
Kommentarer
Postat av: Tobias Gustavsson
Det är en kille i min styrkakonditionsgrupp som också är typ på mig helt utan anledning. Jag fattar inte? Men Jesus sa något nån gång som jag känner på nått vis har hjälpt mig! :) Be för dina fiender. Jag har gott runt och ibland bett för mig själv när jag har haft ett problem. Men när jag bett för folk som också har det problemet har det hjälpt mig själv bättre på nått vis. Lite lustigt.
Jag vet inte... Det känns inte som den här komentaren kommer att hjälpa. Men jag hoppas att den gör det! Ibland är jag jätte dålig på att trösta folk men jag hoppas det här är någonting! :)
Trackback
