Friends 4-ever
Det här blogginlägget vill jag tillägna mannen i mitt liv. Han som alltid finns där, som lyssnar och förstår. Som aldrig ifrågasätter och som alltid har tid för mig närhelst jag behöver honom. Och det bästa är att jag får krama honom hur mycket jag vill! =D
Balarne är hans namn och är en underbar nalle som varit min sedan Augusti 2008.
Det var ett par dagar efter att jag fått veta att jag kommit in på Teamträningsskolan och att jag skulle flytta till Fagersta. Hela mitt liv var i gungning, nu skulle allting förändras. Igen.
Jag var i väg till Västerås med mamma, pappa, bror och svägerska för att shoppa. Och inne på "Nisses" ropar mamma plötsligt på mig att jag ska komma och titta, i famnen har hon en nalle. Så mjuk och fin och go. Så charmig! Så lade hon honom över min axel och sa till mig att känna hur mysig och go han var. Och ja, vad kan jag säga? Det var ren kärlek från första stund! Kärlek vid första ögonkastet!
Jag gick runt i affären bärandes på Balarne och kände mig som en salig treåring. Jag vägrade skiljas från honom, och mamma köpte honom till mig.
Sedan dess har Balarne varit min trofasta följeslagare. Han har bott med mig i Fagersta och i Katrineholm, och följt med på alla bilresor runt om i landet. Och ja, varför just Balarne? Jo mamma sa att hon tyckte att han påminde om Baloo och jag hade redan varit inne lite på Arne, och så uppstod kombinationen Balarne =D
Balarne och jag för evigt! <3
Många människor säger nej hela tiden.
Men jag varken vill eller pallar att vara en av dem.
I en värld där individualismen växer sig allt starkare,
där "min, mitt och mina" är det vanligaste sättet att tänka.
Där vill jag göra en förändring!
Jag vill satsa på människor, ge dem en andra chans!
Jag vill hjälpa människor att komma på fötter och växa sig starka!
Jag vill ägna min tid, mitt engagemang på människor som behöver någon som bryr sig!
Jag vill finnas där...
Men någonstans måste finnas ett stopp.
En paus, ett break.
Ett andhål där jag får vila ut.
Där någon bryr sig om mig, tar hand om mig.
Där någon spontant ger mig en kram, en klapp på kinden, ett uppmuntrande ord.
Där jag får vara den som inte bara ger, utan som också får ta emot.
Jag tror att det är många empatiska människors problem.
Att hitta balansen, att låta sig bli sedd och inte bara se.
Att faktiskt våga säga topp, nej tack, inte nu, inte än.
Det är inget fel i att säga "nej, jag orkar inte" eller "nej, jag vill faktiskt inte"
Ärlighet varar längst
Vem vill ha din hjälp om du inte egentligen är villig att ge den?
Mitt motto har sedan 2003 varit:
"Gör aldrig någon en tjänst som innebär en större otjänst för dig.
Ingen kommer att tacka dig när du gått in i väggen.
Man måste må bra själv för att kunna hjälpa andra."
Jag tror det ligger någonting i det.
Varför låta lojalitet och egna förväntningar sätta krokben för dig och ditt välmående?
Nej. Jag tror faktiskt inte att det var så Jesus menade när han pratade om att ge sitt liv för sina vänner.
Som med allt annat så börjar det i ditt hjärta.
Plikt och lojalitet är inte en motsättning,
men ska absolut inte helt självklart förklaras som synonymt med kärlek.
Balarne är hans namn och är en underbar nalle som varit min sedan Augusti 2008.
Det var ett par dagar efter att jag fått veta att jag kommit in på Teamträningsskolan och att jag skulle flytta till Fagersta. Hela mitt liv var i gungning, nu skulle allting förändras. Igen.
Jag var i väg till Västerås med mamma, pappa, bror och svägerska för att shoppa. Och inne på "Nisses" ropar mamma plötsligt på mig att jag ska komma och titta, i famnen har hon en nalle. Så mjuk och fin och go. Så charmig! Så lade hon honom över min axel och sa till mig att känna hur mysig och go han var. Och ja, vad kan jag säga? Det var ren kärlek från första stund! Kärlek vid första ögonkastet!
Jag gick runt i affären bärandes på Balarne och kände mig som en salig treåring. Jag vägrade skiljas från honom, och mamma köpte honom till mig.
Sedan dess har Balarne varit min trofasta följeslagare. Han har bott med mig i Fagersta och i Katrineholm, och följt med på alla bilresor runt om i landet. Och ja, varför just Balarne? Jo mamma sa att hon tyckte att han påminde om Baloo och jag hade redan varit inne lite på Arne, och så uppstod kombinationen Balarne =D
Balarne och jag för evigt! <3
“Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen
har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner,
om ni gör vad jag befaller er.”
Joh 15:12-14
Jag vet att det inte är någon annan än jag som begär det.har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner,
om ni gör vad jag befaller er.”
Joh 15:12-14
Skämt åsido, som slaktaren sa..
Men jo jag älskar faktiskt min Balarne.
Varför? Bara för att jag kan det.
Om man känner mig, så vet man att jag är en kärleksfull person.
Jag bryr mig om människor och jag vill dem så väl.
Jag älskar att lära känna nya människor, och jag tycker om att rå om de gamla jag har.
Men på något vis tycks jag ändå alltid hamna i samma situation.
Att tycka om och rå om för mycket.
Jag skulle kunna göra mycket bara för ett par minuter med dig.
Jag skulle sätta min egen bekvämlighet bara för att ställa upp för dig.
Jag skulle plugga hela natten, bara för att få sitta hela kvällen och trösta dig...
För jag vill så gärna.
Jag vill så gärna finnas där för dig.
Men borde det inte finnas någon gräns?
En gräns där jag får säga stopp, säga nej.
Där min bekvämlighet faktiskt får betyda något, där vilan kommer in i bilden.
Och där jag får vara lite självisk och rå om mig själv, tänka på mig själv.
Men jo jag älskar faktiskt min Balarne.
Varför? Bara för att jag kan det.
Om man känner mig, så vet man att jag är en kärleksfull person.
Jag bryr mig om människor och jag vill dem så väl.
Jag älskar att lära känna nya människor, och jag tycker om att rå om de gamla jag har.
Men på något vis tycks jag ändå alltid hamna i samma situation.
Att tycka om och rå om för mycket.
Jag skulle kunna göra mycket bara för ett par minuter med dig.
Jag skulle sätta min egen bekvämlighet bara för att ställa upp för dig.
Jag skulle plugga hela natten, bara för att få sitta hela kvällen och trösta dig...
För jag vill så gärna.
Jag vill så gärna finnas där för dig.
Men borde det inte finnas någon gräns?
En gräns där jag får säga stopp, säga nej.
Där min bekvämlighet faktiskt får betyda något, där vilan kommer in i bilden.
Och där jag får vara lite självisk och rå om mig själv, tänka på mig själv.
Många människor säger nej hela tiden.
Men jag varken vill eller pallar att vara en av dem.
I en värld där individualismen växer sig allt starkare,
där "min, mitt och mina" är det vanligaste sättet att tänka.
Där vill jag göra en förändring!
Jag vill satsa på människor, ge dem en andra chans!
Jag vill hjälpa människor att komma på fötter och växa sig starka!
Jag vill ägna min tid, mitt engagemang på människor som behöver någon som bryr sig!
Jag vill finnas där...
Men någonstans måste finnas ett stopp.
En paus, ett break.
Ett andhål där jag får vila ut.
Där någon bryr sig om mig, tar hand om mig.
Där någon spontant ger mig en kram, en klapp på kinden, ett uppmuntrande ord.
Där jag får vara den som inte bara ger, utan som också får ta emot.
Jag tror att det är många empatiska människors problem.
Att hitta balansen, att låta sig bli sedd och inte bara se.
Att faktiskt våga säga topp, nej tack, inte nu, inte än.
Det är inget fel i att säga "nej, jag orkar inte" eller "nej, jag vill faktiskt inte"
Ärlighet varar längst
Vem vill ha din hjälp om du inte egentligen är villig att ge den?
Mitt motto har sedan 2003 varit:
"Gör aldrig någon en tjänst som innebär en större otjänst för dig.
Ingen kommer att tacka dig när du gått in i väggen.
Man måste må bra själv för att kunna hjälpa andra."
Jag tror det ligger någonting i det.
Varför låta lojalitet och egna förväntningar sätta krokben för dig och ditt välmående?
Nej. Jag tror faktiskt inte att det var så Jesus menade när han pratade om att ge sitt liv för sina vänner.
Som med allt annat så börjar det i ditt hjärta.
Plikt och lojalitet är inte en motsättning,
men ska absolut inte helt självklart förklaras som synonymt med kärlek.
Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp,
den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre och störst av dem är kärleken.
Paulus brev till korinterna i 1 Kor 13:4-7, 13
Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp,
den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre och störst av dem är kärleken.
Paulus brev till korinterna i 1 Kor 13:4-7, 13
Kommentarer
Postat av: Ida
Jag älskar dig precis för den du är, så kärleksfull och varm! Saknar dig redan.
Postat av: Eriq
Du är så bra Jess! KRAM
Trackback
