HonJessicaDuVet

Något jag verkligen kan gå igång på, är den här trångsynta, traditionsbundna, snäva kristenheten i vårt land.
Konservatismens djupa spår i våra medelsvenssonhjärtan.

Visste ni att:
..om man täcker över korset så försvinner Jesus!?
..om man flyttar på predikstolen så blir Gud arg!
..om man hänger upp svarta skynken så kallade backdrops i kyrkan, så är det djävulens verk!
..om någon sjunger sånger på engelska som inte alla förstår, då får man lov att prata bakom ryggen på den!
..det är syndigt att gå på bio, men att se på film hemma är helt okej.
..det är fel att spela med vanlig kortlek, så länge det inte är på en dator.
..om man inte har kavaj/kjol i kyrkan så kommer man inte till himlen.

Okej, jag har tagit i en del, och kanske det är något orättvisa påståenden. Men det tragiska är att mycket av det jag precis räknat upp fortfarande är allmängiltiga åsikter.

Vad är det för tro vi har?
Framförallt, vad är det för kultur vi har?

Jag tror på en Gud som inte bryr sig om vilka kläder du har!
Jag tror på en Gud som bara bryr sig om vad som finns i ditt hjärta!



Och den här kyrkobyggnadshysterin.
Församlingen är tänkt att vara som en familj.
Och familjen håller till i kyrkan, framförallt av praktiska skäl, för att alla ska få plats.
Församlingen skapades inte för kyrkans skull, kyrkan skapades för församlingens skull!
Och det är ju fantastiskt att vi har tillgång till kyrkolokaler, absolut!
Men,
De första kristna träffades hemma hos varandra!
De delade sina hem, sin mat, sina liv!
Någonstans på vägen blev det fel.
Jag och min generation har börjat återta kyrkan som vårt naturliga hem.
En plats där vi är fria att vara oss själva och göra det vi vill göra.
En tillflykt.
Något vi yngre ofta antingen glömmer eller öht inte ens vet om,
är att generationerna över oss, till viss del våra föräldrar, men framförallt våra mor- och farföräldrar, inte betraktar Guds hus, som deras hus.
Kyrkan var en plats för ordet och bönen.
Man gick hem med sina problem och gick hem och fikade.
Det skapades en kultur där kyrkan var en plats för perfekta syndfria människor. Det var skam, prestation och fanns inget utrymme för svaghet. Måendet var en privat angelägenhet.

Min största önskan för alla människor är att när de kommer till kyrkan så ska de kunna sparka av sig skorna, kasta väskan i ett hörn, slänga upp benen över sätet framför och bara kunna vara precis som de är.

Jag vet människor som inte vågat vara sig själva i kyrkan, som kommit till ungdomssamlingar och spelat glada.
För att det inte fanns något utrymme för att må dåligt.
Så fel.

Ska det verkligen vara så svårt?
Att vara som man är.

Kyrkan och församlingen är förresten inte primärt för dig som redan är en del utav den. Den är till för dig som ännu inte mött Gud och som ännu inte lärt känna honom.
Så hur vill Du att kyrkan ska vara?